Drivningar avverkningar
1924 – 1926 Bäskån
1926 Abello Rabäcken, Bullersjöbäcken
1927 – 1929 Bäskån
1930 – 1931 Juktån
1932 Uman 7 Näset
1934 – 1935 Bäskån
1936 Bäskån
1937 Daijkanvik
1937 Bäskån
1937 Bäskån
1937 Daijkanvik
1937 Bullersjöbäcken
1937 Bäskån
1937 Daijkanvik
1939 – 1940 Skikkisjöbäcken
1940 Goppagele till Bäskån
Petters skogsdrivning
Med skogsdrivning menas en form av entreprenörs verksamhet som i korthet består av följande delar:
- Inom en definierad area skall skog avverkas och fraktas till ett vattendrag.
Nästa steg i transporten är flottning. - Skogshuggare skall anlitas/anställas
- Under avverkningen måste drivaren leda och fördela arbetet inom huggarlaget.
- Lönesättning med ackord är dominerade.
- Bygga eller hyra skogskojor och stall.
Bygger, gör man oftast sommaren före avverkningen. - Anlita kocka som sköter matlagning mm i skogskojan.
Mindre huggarlag sköter matlagningen själva. - Köpa in och frakta mat till kojan/kojorna.
Om råvaror tas från eget jordbruk så förbättrar det naturligtvis ekonomin för drivningen. - Boka leverans av mjölk från närliggande bonde.
Måste levereras mer frekvent än övrig mat som kan lagras lite längre. - Petter var aktiv skogsdrivare mellan åren 1924 och 1940, det framgår av de tumsedlar som fanns i kartongen som Kurt hittade. En tumsedel är drivarens faktura till skogsbolaget som anlitade honom. I Petters fall var Kramfors en dominerade uppdragsgivare men även Scarins Söner i Stensele, Utansjö Cell, Svanö och Moälvens Träsliperi fanns med bland köparna av hans tjänster.
Flera utav drivningarna till Bäskån är från Grundsjö-skogarna. De var väldigt bra jobb för Petter för då kunde han
– hämta viss mat från det egna jordbruket. Resten köpte han hos Forbergs i Bäsksjö.
– ligga hemma. Det var två vändors väg, dvs man hann med två lass per dag och efter lass två kunde han stanna i Annevare.
Timmerflottning
Under Petters aktiva tid som skogshuggare, före 1924, och drivare mellan åren 1924 och 1939 var flottning i vattenleder till ett större vattendrag den helt dominerade transportmetoden. Senare delen av 1900-talet, tog lastbils transporterna över dessa flottningar i mindre vattendrag.
Petters drivningar hamnade oftast i Ångermanälven som försåg Ångermanlands och Medelpads såg- och massaindustri med virke. Flottning i Ångermanälven började redan i slutet av 1700-talet och avslutades 1970. Då hade järnvägen övertagit transporten ner till kusten. Rekordåret 1925 flottades det 1 112 000 bitar ner till skiljet i Sandslån. Skiljet står för att här delar man upp virket på de olika mottagarna – företagen. Sedan buntades virket och drogs med båt på havet till slutkunden.
Bäckflottning kallas flottningen i de mindre vattendragen som t.ex. Bäskån. Den pågick normalt bara några veckor medan älvsflottningen som var fortsättningen, där bäckarna tog slut, pågick oftast flera månader.
Under 50-talet var flottningen fortfarande aktiv i Bäsksjön och Bäskån. Jag minns att det var försommarens intressantaste evenemang i Annevare. Flottningstekniken bygger på att man har dämt upp vattnet i sjön så att timmerhögarna / avläggen vid sidan av sjön börjar flyta ut. Sedan för att få lite bättre fart på timret så lägger man en not runt det. Noten är stockar som hålls ihop men den kort kätting. 1938 kom den första icke träbåten till Bäsksjön. Det var förresten Petter som fraktade den från järnvägen i Vilhelmina till dammen i Bäsksjö, enligt uppgift i hans deklaration.
Tidigare “knuffade” man noten med roddbåtar men nu kunde man dra den till dammen där man släppte upp noten så att timret strömmade ner till tjärnen.
Jag har tre minnen från flottningen
– Åka med dragbåten
– Se på när de med handkraft transporterade båten från sjön, ovanför dammen, ner till tjärnen, på stockar under båten.
– Bli bjuden på kanelbullar
Skogsavverkning jämförelse dåtid och nutid
Idag används inte ordet drivning i samband med skogsavverkningar, troligtvis för att den ansvarsfördelning och den mängd mankraft som fanns då, inte längre finns inom skogsbruket.
Jag har valt att beskriva skogsverksamhet på Petters tid jämfört med idag genom att ta Goppagele som exempel. Dels för att det finns ovanligt mycket information om Petters verksamhet i form av en tidningsartikel och intervjun med Rut Wallin som var kocka där. Texten finns under “Rut Wallin minns”.
I nutid har Kurt gjort en avverkning på Goppagele.
1939-1940 dåtid
De var 21 huggare och körare plus 1 kocka.
Virket fraktades till Bäskån, för flottning.
Jobbet utfördes från mitten av januari till slutet av april.
2011 nutid
En skördare och en skotare gjorde avverkningen. Skördar föraren var för övrigt ett barnbarn till en av de personer som jobbade 1939-1940.
Man gjorde en vinterväg från närmaste skogsbilväg så lastbilen hämtade virket närmare avverkningen än när man fraktade timret till Bäskån. Det var Norra skog som köpte virket och lastbilen tog troligtvis leveransen ända fram till sågen.
Tre personer och tre maskiner som utförde jobbet på några veckor utan att behöva ligga i skogen.
Några förklaringar.
Kocka – en kvinnlig kock
Skördare – fäller, kapar och kvistar träden.
Skotare – plockar ihop och sorterar det som fällts samt transporterar det till upplagsplats.
Vinterväg – en enkel väg för timmer transport som förutsätter frusen mark. Används t.ex. av lastbilen som hämtar virket.
Sågverksrörelsen
Detta norrländska, på många sätt speciella och marginella samhälle blev så plötsligt, under 1860-talets första år, scenen för ett omvälvande möte med världskapitalismen. En jättelik exportindustri skapades i en glest befolkad landsdels mest öde områden.
Hur gick de internationella kapitalisterna i land med uppgiften att exploatera omkring 15 miljoner hektar skog?
Hur skapades en boom i ett område dubbelt så stort som England och nästan obefolkat ?
Lastningsanläggningar, vägar, bostäder och butiker växte plötsligt upp på ställen där ingen tidigare satt sin fot. De existerade i några månader, försvann och uppstod igen nästa vinter på andra lika avlägsna platser. Ett par hundratusen arbetare fanns på kort tid tillgängliga för arbete i meterdjup snö och extrem kyla.
Det är värt att begrunda att trävarurörelsen hade parallellfrestelser som straffångarnas Australien, slavplantagens Västindien, pälsjägarnas Kanada eller gummiplantagernas och regnskogsavverkningarnas Amazonas eller Sydostasien.
Skogsverksamhet i Norrlands inland i början av 1900-talet
Skogsarbetarnas kojor
Skogsarbetarnas bostadsförhållanden har både i pressen och muntligen varit föremål för överläggning, men ännu synes det gamla systemet orubbat, och bostadsförhållandena snarare försämras, än förbättras.
Under normala förhållanden, då början av hösten är snöfri, kunna dessa kojor bli någorlunda drägliga att bo uti, men sedan i oktober 1915, lade den myckna snön svåra hinder i vägen för kojornas uppförande.
Då nu auktioner på kronostämplingarna förrättades sent på hösten, ja någon gång till och med i slutet av december, så faller det sig självt att det blir omöjligt att bygga någorlunda drägliga kojor vid avverkningsplatserna.
Givetvis bör kojorna uppföras så centralt som möjligt, så att man från alla körskiften kan ha största gagn för dem. Men på grund av skog till pappersmassa numera avverkas i betydlig mängd, händer det att lämpligt byggnadsvirke till timmerkojan saknas inom lämpligt avstånd.
Det har hänt någon gång att man fått hämta kojbyggnadsvirke, i meterdjup snö, en kilometer från byggnadsplatsen. Sedan skall den snön skottas undan till en areal av kojans storlek. Det blir oftast blott att sparka undan, och trampa till snön för att jämna marken, och man får höra sådana uttryck som “ det är inte så noga, jag skall inte bo i denna kåk”.
Som tätningsmaterial tar man närmaste myr mossa som i större eller mindre klumpar lägges till fyllning mellan stockarna. Av mindre grovvirke klyvs plankor till tak, varpå lägges ett tunt lager mossa, därefter lite jord, och därpå grövre plankor till yttertak, eller vattentak som det benämnes.
Icke sällan kan man här och där i en sådan koja sticka handen genom väggen. Hurudan temperaturen skall vara därinne kan var och en förställa sig.
Det drar ohyggligt både genom väggarna och utifrån, genom loggbritsarna, samt ut genom det vida rökhålet i taket.
Snön ligger oupptinad under britsarna hela vintern igenom. Många ynglingar i 16-17 års åldern ha i sådana kojor ådragit sig reumatism, och andra sjukdomar för hela livet. Mest är det just de fattiga som föras till de dragigaste och sämsta liggplatserna, och sålunda bliva utsatta för den värsta kölden.
Då man vet att de oftast får lägga sig till sängs genomblöta av svett, måste man förvåna sig att inte fler än som sker, insjukna och dö i timmerkojorna.
Frågan blir då om dessa missförhållanden kunna avhjälpas utan alltför höga kostnader. Svaret är lätt givet.
Låt kronojägarna någon tid före kronutstämplingarnas verkställande, beordras att utse lämplig plats för timmerkojan, och märka det för dessa nödvändiga och lämpliga virket, samt åt någon i närheten boende bortackordera arbetet med kojornas uppförande, sedan beräkning av kostnaderna därför gjorts, så kunna kojorna uppföras under sommarens lopp, och bliva både bättre och billigare än de äro nu.
Man kan nämligen täcka kojorna med näver, och spar därigenom en del skog, samt får mycket bättre tak än av de klumpiga och otäta kluvna plankorna, med frusen mossa över.
Större svårigheter möter inte att skaffa skogsarbetarna beboeliga bostäder under vintern.
Skogsarbetar undersökningen i Nordiska museet
Den mest omfattande av yrkesminnen, trots att många av dessa bidragsgivare kan räkna sin skolgång till endast veckor eller månader.
Nordiska museet gick år 1948 ut i Skogs- och flottningsförbundets tidning och utlyste en slags memoartävling.
Utifrån en tryckt frågelista ombads läsarna skriva egna och andras hågkomster.
Resultat 234 arkivnummer, varv 179 från norra Sverige.
Mirakulöst handlar en del berättelser om män födda på 1840-talet.
Källan till överlevnad
Det för många bondesamhällen centrala åkerbruket var i Norrland mindre viktigt. Även om skogen var en rik tillgång, så måste den också karaktäriseras som “mager”: det fordrades både slit och kunskap, förutseende och planering för att extrahera tillgångarna i skogen.
Källan till framgångsrik överlevnad var alltså inte främst ägande utan arbete.
Priset för tjänstefolk/jordbruksarbetare var högre i Norrland än i övriga Sverige.
Skogsdrivning med entrepenörer
Oftast drevs avverkningen av “stordrivare” eller “körarbas” som fått jobbet i samband med en auktion som skogsbolaget arrangerade.
Stordrivarna hade flera körare.
Körarlaget stod i allmänhet för vägar, bostäder och ibland matförsäljning.’Tre till fyra huggare men vanligast två per körare.
Betalningen till huggarna var per stock.
Jämlikhet i byalaget/körarlaget
Mellan männen i byalaget/körarlaget var en av grundpelarna och drivaren måste agera med det i åtanke.
Var kosten i kojorna ensidig
Flera undersökningar har gjorts som i samtliga fall haft som utgångspunkt att kosten i kojorna var ensidig och ledde kanske till skörbjugg.
Bla en som avslutades 1933.
Slutsatserna blev dock att skogsarbetarna befanns att det överväldigande flertalet av arbetarna är kraftigt byggda män med atletisk utvecklad muskulatur, många fullständiga idealgestalter.
Man kunde alltså inte visa på några negativa medicinska verkningar av den individuella mathållningen, men man tyckte ändå att en kooperativ mathållning med en anställd kocka skulle innebära dietiska fördelar.
Kaloribehov
För att ersätta energiförlusten under en arbetsdag krävdes 4000 – 7000 kcal, ja ända upp till 9000.
Tungt arbete idag anses kräva 4 500 kcal (FN).
Detta innebar att kosten måste vara rik på fett och kolhydrater för att inte ätandet skulle “ta halva dan”.
Kaloriintag kom i från de fyra livsmedlen: fläsk, hårt bröd, vetemjöl och socker.
Kolbullen
Både vetemjölet och fläsket var importerat från Amerika.
Mjölk eller vatten fanns lokalt.
Vetemjöl med vätska rördes till en smet som tillsammans med fläsket stektes i den “egna pannan”.
Stekpannan stod på trefot, kaffepannan och kosan som man drack med diskades aldrig i kojan.
Den var god i varje fall den första veckan men när man ätit den i 4-5 veckor, 2 till 3 ggr per dag, då önskade man sig något annat.
Mat målen
Målet mitt på dagen var av underordnad betydelse i förhållande till frukost och kvällsmål /aftonvard.
Den norrländska vinterns korta dagar och långa kvällar gjorde att man förlade så mycket som möjligt av matlagningen och ätandet till efter arbetsdagens slut.
Man hoppade över middagsrasten.
Kaffe förbrukning
Konsumtionen mar mycket hög, ungefär tre gånger mer än under normala förhållanden.
12-18 koppar per dag
Kaffet var både värmande och uppiggande samtidigt som det gav lite vätska.
Mycket socker i kaffet gav också kalorier.
Undersökning av kosthållet i skogen
Vad åt “Riddarna av det amerikanska fläsket” ?
Provinsialläkaren Tigerstedt undersökte kosthållet 1893-99
Socialstyrelsen gjorde en liknande undersökning 1913
I slutet av 20-talet utreddes kosthållet och då tänkte man sig att skapa förändringar (SOU)
Man förväntade sig att finna digestionsrubbningar, av fettkonsumtion förstörts magar samt skörbjugg.
De faktiska resultaten gav inte den eftersträvade bekräftelsen på matens skadeverkningar.
Man fann istället att hälsotillståndet “måste betraktas som mycket gott”.
I kojorna fann man att “det överväldigande flertalet av arbetarna äro kraft byggda män med en atletiskt utvecklad muskulatur, många fullständiga idealgestalter”
Söndag = vilodag
Då slipade man sina verktyg och tittade till hästen lite extra.
Vattenhämtning
Var ett problem som kunde medför att den som alltid hämtade vatten blev utnyttjad och fick lägre social status.
En lösning på detta och vedhämtning var att göra en vattensticka/vedsticka.
På den fanns alla namn med ett hål bredvid. Den som hämtat flyttade stickan till nästa hål.
Handlarens mat och bondens mat
Vetemjölet, fläsket, kaffet, sockret och spisbrödet var skogsarbetarens mat. Det var mat från handlaren, importerat från Amerika.
På “bygden” var vetemjöl en lyxvara som bara användes av välbeställda.
Den traditionella norrlänska maten, med torrt bröd, bearbetade mjölkprodukter, torkning och syrning lämpar sig bra för transporter och lagring under enkla förhållande. Ändå förekom den inte särskilt ofta i skogen.
De flesta skogsarbetare var för fattiga för att ha någon bondemat att ta med. Hade de ett mindre jordbruk så räckte inte dess produkter för hela året.
Bondematen, liksom eget hö och havre, gav dem som ägde riktiga gårdar en fördel i konkurrensen om kontrakten.
Eftersom bönderna hade egen mat även under resten av året, var drivningen av marginell betydelse för deras ekonomi.
Med skogsarbetet togs steget in i en penninghushållning. Ekonomin flyttades upp på en helt annan nivå, till ett högt spel med stora insatser och stort rörelsekapital för den enskilde.
Rättighetsetik
Kojlivet präglades av en rättighetsetik, och ett nogsamt undvikande av dess motsats, den kvinnliga omsorgsetiken.
Under kojvistelserna lärde sig männen matlagningstekniker som de inte skulle drömma om att utöva i sina hushåll. Dessa färdigheter glömdes följaktligen temporärt bort när man lämnade kojan.
Sågverksrörelsen
Under 1860-talet blev Norrland plötsligt utsatt för ett omvälvande möte med världskapitalismen.
En jättelik exportindustri skapades i en glest befolkad landsdel.
Hur kunde de internationella kapitalisterna exploatera omkring 15 miljoner hektar skog ?
Skogsindustrin revolutionerande
Ingen rörelse har i vårt land verkat så revolutionerande som skogsindustrin, icke allenast i ekonomiskt hänseende, utan kanske i ännu högre gard i fråga om tänkesätt och seder.
Skogsarbetets vardagsliv blev en katalysator för modernitetens mentala aspekter, t.ex. för självdisciplin, marknadsekonomiskt agerande, samhällskritiskt och självreflexivt tänkande, sekularisering och s.k. avmystifiera, utvecklandet av individualism och individualitet.
Det betyder inte att moderniteten gjorde samma intryck eller genererade samma modernitet för skogsarbetarna som för andra grupper.
Det norrländska landsbygdsproletariatet fick redskap att göra en kulturspecifik tolkning av det moderna som var olik andra tolkningar, men ändå tillräckligt lik för att integrera dem i nya samhället.
Fuktproblemet i kojan
Största problemet med fukten i kojan var att det var svårt att få arbetskläder torra under natten. I första hand var det vantar och strumpor som man torkade. De andra plaggen togs sällan av under natten. De flesta ägde två par skjortor, så dessa byttes för torkning en gång om dygnet. Det enda paret byxor fick däremot torka på kroppen.
De välbärgade som hade både skinnfällar och ombyte sov i underkläderna medan de fattigaste inte var ur sina ständigt fuktiga kläder på hela vintern.
Skor och rockar tog alla av sig. Mössan behövdes för oftast var det drag från flera håll.
Typ av skogskoja
Tre typer av skogskoja
- Jordgrop eller bakom en stor sten
Fördel: inget golvdag och billig att bygga
Nackdel: tak och väggar av jord och mossa läker ofta in vatten och på våren måste man oftast dika i den, den tinande snön kan förstöra rökgången - Kolarkoja. En mycket enkel resvirkeskonstruktion. Den kallmurade eldstaden/skorsten lades huvudsakligen utanför kojan. Den rymde max 4 personer. Har också ett stampat jordgolv som Jordgrop
Fördel: inget golvdrag
Nackdel: svår att hålla varm som jordgrop
- Eldpallkoja eller storkoja/bolagskoja byggdes i trä. Väggar, golv och tak är byggda av trä. Byggdes under andra världskriget och var i bruk inpå 50-talet.
Vanligast fr.o.m 20-talet
Fördel: stoppar bra för snösmältning
Nackdel: golvdrag efter som de inte har någon trossbotten
Eldning i kojan.
En eldplats i mitten av kojan med rökutgång genom taket ger det bästa värmeutbytet och kan därför värma även en stor koja. Elden fungerar även som belysning eftersom man inte ville använda.
Av kaminerna var det den s.k. Norge-spisen som var populärast. Slukade mycket ved man värmde bra och var lätt att laga mat på. Men med kamin var man tvungen att kosta på fotogen för beslysningen.
Fem månader med tre livsmedel
Vetemjöl
Mjölk eller vatten
Amerikafläsk
Tjockmjölk (ibland)
Sluring (vete- eller kornmjöl, ev. Mjölk och fläskflott)
Ruth Wallin minns
Fläsk och sill i karbidlampans sken
Det var vintern 1936 som Aron Norman, Fridian Örnfjäll och Petter Ekbäck hade timmerdrivning i södra Daijkanvik. Svea Forsberg och jag var kocka där. Jag var hjälpkocka och Svea, som hade hushållsutbildning, hade ansvaret.
Det var ett äldre hus med stort kök och ett mindre rum. Köket var ombyggt med en eldpall i mitten av rummet och britsar runt väggarna. 23 man fick bo och ligga där. Det mindre rummet, eller kammaren som det tidigare varit, var ombyggt till kök med en stor järnspis och ett stort bord med bänkar. Men trots det måste manskapet äta i två lag för att få plats. Dessutom skulle jag och Svea ligga där.
Vi hade en enmans järnsäng som vi fick bära ut varje morgon, och ta in den på kvällen vid nio-tiden när sista mat-laget ätit. Det fordrades att vi hade vantar på händerna när vi skulle hämta sängen. Ofta var det 15 och 20 grader kallt.
Likadant var det med sängkläderna. De hade vi i en skrubb eller garderob i farstun. Till saken hör att Svea inte var av den smala typen, men vi var trötta varje kväll så sängen var skön.
Svea var en underbar människa att arbeta med. I början fick vi hämta vatten själva och för att komma till kallkällan fick vi åka skidor uppför en brant backe. Så när vi skulle utför backen med vattenhinkarna hade vi ofta inte mycket kvar.
Men då sade Svea ifrån och det ordnades “vattensticka”. Det innebar att varje man hade ansvar efter det namnstickan visade. Så även med att bära in ved.
Mycket tacksamma.
Laget bestod av många olika människor. En del kom från Ådalen, Bollstabruk, Kramfors. En präst, som möjligen fanns där i form av någon form av protest, vad vet jag, kom från Östersund. För övrigt var det Vilhelmina-bor. Mycket trevliga människor.
Detta var i början av tiden för kocklag i skogskojor och arbetarna var mycket tacksamma.
Vi hade en veckomatsedel som varierade ibland och i stort sett var det denna matsedel som gällde, med variationer. På den tiden hade vi inga konserver utan all mat fick vi själva laga. Tisdag var det enklare mat och då bakade vi massor med vetelängder. Så även fredag då vi bakade rågbröd, städade och tvättade handdukar.
Mjölken köpte vi i Dajkanvik. Två stora krukor två gånger i veckan som en leverantör körde dit med häst.
Matvarorna kom från Normans i Vilhelmina.
Ja, vi hade ju inga fritidsproblem. Men en kortlek lånade Svea och jag ibland av laget och spelade “Kul” om pojkar som var där. Svea sade många gånger sedan: “Så roligt som vi hade då har jag aldrig haft. Vi skratta så mycket”. Tyvärr levde inte denna underbara människa så länge.
Halva vintern.
Vi kom till Södra Dijkanvik i mitten av januari och var där till påsk med några dagars uppehåll. Så länge snöföret i fjällen tillät, ända till i maj, fortsatte arbetet.
Som framgår fanns det inte så stora möjligheter till bad, men det var ju lika för alla.
Svea och jag värmde vatten och gick till en lagård som var i närheten. Det var varmt men lukten fick vi tåla. Ty när det är många man är det alltid någon som kommer hem för att fila sågen eller dricka kaffe. Ja det skulle ha varit roligt att höra vad facket skulle ha sagt i dagens läge. Men vi överlevde och fick många positiva minnen från den vintern.
Krigsvintern i Goppagele 1939-40
Det var söder om Grundsjö i det s.k. Goppagele. En kolarkoja var påbyggd ett rum under vintertid med råbräder.
I mitt kockrum, en avbalkning med ett draperi, blev det isbeläggning efter väggen där jag hade sängen. Jag uthärdade tre veckor där, sedan måste jag flytta till min bror som var 17 år och låg i det tillbyggda rummet.
Där fanns fyra britsar, två låg i varje. I samma rum fanns ett kök med en stor järnspis. När jag skulle tända på morgonen klockan fyra ville inte röken gå ut. Det var nog inte roligt för dem som låg där att bli lenade rökta.
Tände i röret.
Då var det någon som kom på lösningen att gå upp på taket och tända i röret. Tänk att det hjälpte. Men det dröjde inte många dagar så slutade de, ty vem ville gå på taket kl 4 på morgonen i 20-30 graders kyla.
Det var ett fönster nära spisen så jag öppnade det innan jag tände, och det fungerade hela tiden.
Petter Ekbäck och Erling Lidberg hade timmerdrivningen i Goppagele. Erling L bodde i en annan koja. Petter Ekbäck var inte där, han hade Severius Eliasson som körkarl. Det skulle vara 23 man, men det var krigsvinter och inkallelse så antalet varierade mycket. Här vad det skillnad mot föregående, 1936.
Nu var det ransoneringskort och kaffet var det största problemet. Detta hemska “surrogat”. Nu hade jag ensam ansvar för råvarorna. Petter Ekbäck kom ibland en gång i veckan, oftast var det längre mellan gångerna.
Det var ju inte bara mat som skulle finnas i ett kocklag långt inne i skogen. Utan ett litet förråd av skor, skjortor, blusar, sågblad, filar, snus, cigaretter, tändstickor och mycket annat.
Vi hade en mjölkleverantör från Storsele som körde två, ibland tre, krukor två gånger i veckan.
En underbart fin mjölk, den var som “grädde”. Jonsson hette gubben som körde. Mjölken var en tillgång, dessutom inte ransonerad. Kött fick vi köpa “svart” ibland.
En hel kalvkropp som hängde frusen i det lilla förråd vi hade. Inte precis så bekvämt att tillaga, men en bra tillgång.
Köttsoppa och klimp.
För övrigt tog vi varor från Anders Norman i Vilhelmina. Jag hade lärt mej från föregående kocklag hos Svea Forsberg, så jag hade samma matsedel med undantag. Något mera köttsoppa med klimp lagade jag, men annars i stort sett samma. Fläsk, korv och sill var det bar tillgång på. Bakdagarna var samma som tidigare, tisdag och torsdag. Det s.k. kockrummet hade som förråd för nybakade bullar, där var det kall och bra.
Vi hade en karbidlampa i köket och en inne i kojan. Eldpall i mitten av rummet och åtta britsar. Där bodde två kolare som inte hörde till kocklaget. Vi hade samma ordning med “vattensticka” och vedbärning. Arbetarna skötte det med heder. De kom från omkringliggande byar i Vilhelmina.
Den som hade närmast hem åkte över helgen till hemmet, men det var ett fåtal ty den tiden var lördag nästan längsta dagen enär söndag oftast var vilodag.
Vad som var mest angeläget var att elda i spisen jämt, ja nästan intensivt, för dessa stora grytor. Här var det bättre än föregående kocklag i Daijkanvik. Hela laget kunde äta på samma gång, rummet var betydligt större.
När jag hade palt på måndag brukade jag skala potatis på söndag.
Det som inte fick ta för lång tid, var disken. Men jag hade en stor kittel med kokande vatten som jag sköljde i när jag hade fördiskat. Det var vid spisen, jag fick diska och sköljd på en bänk intill, därför behövde jag inte torka disken.
Som tur var arbetarna frisk, inge förkylningar trots hård och kall vinter. Här i kojan var jag från mitten av januari till slutet av april, undantag påsken då jag var hemma. Jag tyckte inte en enda dag var besvärlig, allt gick så bar och arbetarna var så snälla. Men de var inte bortskämda på den tiden.
Skogskojans veckomatsedel
Måndag
07.00 Frukost: fläsk och korv, sill och potatis, kaffe och smörgås
12.00 Middag: palt med stekt fläsk och någon soppa
15.30 Aftonvarden: kaffe, choklad eller te med rågbröd, vetebröd, hårt bröd, ost, mesost och smör
19.00 Kvällsmat: Gröt, ibland kornmjölsgröt eller havregrynsgröt med ostsmörgåsar
Tisdag
07.00 Frukost som föregående dag
12.00 Middag: Bruna bönor och fläsk, fruktsoppa, smör, bröd och ost
15.30 Aftonvard som föregående dag
19.00 Kvällsmat som föregående dag
Onsdag
07.00 Frukost som föregående dagar
12.00 Middag: Kalops eller köttbullar, potatis, bröd smör, ost och någon saftsoppa
15.30 Aftonvard som föregående dagar
19.00 Kvällsmat som föregående dagar
Torsdag
07.00 Frukost som föregående dagar
12.00 Middag: Ärtsoppa och pannkaka. Två tjocka pannkakor gräddades i ugn och tunna gräddades på spisen. Mjölk och kaffe
15.30 Aftonvard som föregående dagar
19.00 Kvällsmat som föregående dagar
Fredag
07.00 Frukost som föregående dagar
12.00 Middag: Lapskojs, kokt kött och potatis med någon soppa. Sagogrynssoppa var mycket uppskattad.
15.30 Aftonvard som föregående dagar
19.00 Kvällsmat som föregående dagar
Lördag
07.00 Frukost som föregående dagar
12.00 Middag: Fläsksluring, en sås med sirap och kryddor och fläsk. Potatis, smör och bröd. Kräm, fruktsoppa. Naturligtvis var det mjölk på bordet till alla mål.
15.30 Aftonvard som föregående dagar
19.00 Kvällsmat som föregående dagar
Söndag
09.00 Frukost. Då hade vi inlagd sill vilken vi gjorde själva. Det fanns mycket fin norsk sill. Till den stekta sillen serverades det potatis, dessutom kaffe och någon god kaka.
12.00 Middag: Köttfärslimpa med god sås och skalad potatis. Blandfruktkräm eller klappgröt.
Avstånd Grundsjö Bäsksjön
12 km
Det innebär att det var två vändors väg.
Man hann köra två lass med häst på en dag.
Med utgångspunkt från det kunde man räkna ut hur många timmerhuggare som behövdes.
Från boken: Bort längtande vekhet
Året var 1919
Det levde ett stilla liv mellan himmel och jord. Jorden gav dem grödor och bete till boskapen. Från himlen kom solens värme och det välsignade regnet. De visste att tillvaron styrdes av makterna, gode och onda. Ett år kunde rågen stå tät och ljusgul, ett annat kunde den ligga grå och rutten i blötan. De visste att lyckan ständigt växlade. Men det som alltid gällde var att göra så gott man kunde. En tröst var att glädje alltid fanns nära till hands: Den nya kalven, slåttergillet till midsommar eller bröllop på granngården. Eller bara årets fina kålrötter.
Skogshästen Nordsvensken
Skogshästen i Norrland hade ett tungt och omväxlande jobb. Hans skogsarbete började på senhösten efter snöfall och sedan marken frusit. Köraren hade då lyckats skriva kontrakt på en avverkning, helst nära flottled. Men ibland långt uppe i något berg. Någon vecka fick läggas ner på att trampa upp “basvägen” från avverkning till avlägg för flottning. Körarna talade om “en-vändas väg”, en sådan kunde vara en mil lång. “Fyra-vändors” var kortare. En vända i detta fall står för hur många lass man hann på en dag.
Vid “fyra-vändors” väg blev det naturligtvis mer lastning och lossning på en dag än tex “två-vändors” väg.
Frusna sjöar och mossar och lagom utförslöpa gillade både häst och kusk. Men ett enda litet motlut kunde starkt begränsa lassen.
Varifrån kom den Nordsvenska hästen? i Norrland talades det före 1900 om flera favoriter, tex Hälsingehästen och Jämthästen. De var alla relativt små och kraftiga.
Från sekelskiftet talades om “Nordsvensken”. Den var ganska liten men kraftigt byggd häst. Den klarade att ta sig fram i både djupsnö och på ishalka med broddar. Den skulle klara tungt arbete även i minus 40 grader.
Den är trofast en körare som behandlar honom väl. Begärs att han skall dra ett alltför tungt lass hjälper varken svordomar eller tömmar. Då rör hästen sig inte. Den känner bäst vad som är möjligt. Den rör sig inte.
En körare som inte tappar humöret och alltid vårdar hästen får en vän för livet.
Långt sedan huggarna i kojan ljudligt insomnat, pysslade köraren om hästen i stallet på andra sidan den tunna väggen. Han rensade mun och nos från skum. Han ryktade och torkade, gav hästen ljummet vatten, och kanske la ett gammalt fårskinn över korsryggen om det var kallt.
Framförallt är det lynnet som gör Nordsvensken oöverträffad som skogshäst. Den är lugn och klok. Samtidigt kan den ta fram ett förbluffande temperament när det krävs. Det gör den ofta i skogen. Tvära motlut, fastfrusna vindfällen under snön. Hästen känner marken och den kan alltid lägga i en extra växel.