Jag minns en trygg kvinna

Hon har ett väldig bra knä

Det är trösterikt att sitta i det

Dessutom känner man sig betydelsefull där

Ibland var hon kanske lite orättvis när lillasyster fick rätt

Tråkigt att hennes sista kram inte blev bättre mottagen

Jag minns en man som aldrig klagade

Jag minns en man med käppar

Hans steg är korta

Skulle nästan tro att han står stilla när han går

Nu är han nog framme

Det är vid stugan som han byggde som ung

Nu används stugan för hans slöjd

Det är sommar och hans kläder är lätta

Viktigt med solskydd tycker han

Det tog kanske en timme att gå hit

Men det är det värt tycker han

Man måste försöka röra sig även om stegen är korta

Arbete och kärlek

“Arbete och kärlek heter de två världen som livet har att skänka oss, arbete och kärlek heter de lemmar varmed vi rör oss genom tiden och omdanar världen och vidrör och smeker vår nästa. Arbete och kärlek heter de världen som räknas, allt annat är fåfängligt. Så är de också innerligt förenade dessa två, så att arbete är kärlek och kärleken är en ständig vedermöda. I sanning, också vårt arbete är en smekning, ett famntag, en kärlekens gåva”. Denna textb är lånad från Sven Delbancs bok Maria ensam .

Vad vet vi såhär en hundra år efter att de levde hur de hade det med t.ex. kärleken?

I det fantastiska arkivet som Kurt hittade, fanns det även privat brev. De brev som är kvar är de som Anna och Fabian skrev.

Flera av breven är, av naturliga skäl, från tidsperioder då Petter hade jobb så långt borta att han knappt hann hem för helgen.

Det var t.ex. när han jobbade i Daikanvik och Juktån.

Breven från Anna är verkligen romantiska trots att hon hade väl vardagen full med jobb i hem och lagård. Jag kan inte minnas att jag skrev lika vacker när jag var “nykär”

Att det inte finns så många brev kan ju också bero på att det var inte alltid som Petter var långt borta på vintrarna när han höll på med sina avverkningar. 1930 och 1931 råkade han vara vid Juktån i Stensele kommun för drivningar åt Scarins.

När Petter däremot körde timmer från Grundsjö skogarna, vilket han gjorde i flera år, eller från egen skog till Bäsksjön så låg han nog hemma för det mesta.

På foton kan man också se att paret Petter och Anna har ett bra förhållande. De ser nästa jämlika ut i en tid när det var mer vanligt med relationen “patron – tjänarinna”.

Några som skriver om Norrland och framförallt skogsverksamheten som kom igång där i slutet av 1800-talet, menar att landskapet gynnade små självständiga enheter som fungerade bra om man respekterade varann inom hushållet.

Norrland hade ju inte så stora åkerjordar som Sverige söder om Mälaren.

Ett annat exempel på deras goda interna relation är följande.

Något år i slutet av 50-talet var det en man med PV (han hette Gustafsson, enligt vad jag minns ) som kom och hälsade på och det var helt uppenbart att det var Anna han var intresserad av. Efter långa resonemang så kunde de komma iväg någonstans. Jag följde till och med med en gång till Storgranberg. Jag tyckte att det var lite jobbigt med denne s.k. friare och det berättade jag för Petter en gång när vi var i gamstugan. Han höll inte alls med mej utan tyckte att det var bara bra att den här personen kom så att Anna fick åka bort ibland. Ingen svartsjuka alltså. Det var förresten bara några månader som han kom på besök. Varför det slutade vet jag inte.

Anna och Petter låg ju i kammaren i det nya huset. Under Annas säng fanns en utdragssäng som jag ibland fick ligga i. Det jag minns från deras kvällar och nätter ensamma i kammaren var att de hade en fantastisk förmåga att vara överens i allt. Minns aldrig att någon ens höjde rösten.

Det gemensamma arbetet.

Det finns i varje fall två sätt att beskriva deras arbeten.

1. Med de siffror som Petter tog med i sin årliga självdeklationen.

På hans tid tillämpades sambeskattning. En gemensam deklaration för  Petter och Anna. Och i den skulle man inte bara ange vad man tjänat och vad det kanske kostat att uppnå den förtjänsten utan även vad och hur mycket man skördat på åkrarna  samt hur många djur som fanns i lagårn. En form av årlig “folk och boskapsräkning”.

2. Hur många personer som fanns i hushållet och deras hälsa.

Under slutet 1800 samt början 1900 förekom det fortfarande att människor t.o.m. dog av svält.

Ett av deras barn – Vera – dog före skolåldern, men inte av svält.

Hushållet skapade flera livskraftiga personer, ungefär som i nutida familjer.

När blev Petter bonde

Egentligen blev han bonde redan som 8-åring (1896), när hans far, Per Kristoffer , dog. Då behövde nämligen hans mor, Katarina Kristina, hjälp med jordbruket i Annevare. Hans mor gifte om sig och fick efternamnet Gavelin 1901, men under 3-4 år var han “bonde i Annevare”.

Petter fick alltså sluta skolan efter bara 2 år. Om man tänker på det och sedan läser hans bokföring, skrivelser och brev som han producerade i rollen som egenföretagare i skogen – jobbet kallades skogsdrivare – så är det lätt att bli imponerad av hans litterära och matematiska talanger.

Mer om skogsdrivningen under rubriken “Petters skogsdrivning”.

Famor Kajsa hade en öppen spis

Det är ett konstaterade från Anna-Britt som dök upp i maj 2023. Då var det inte aktuellt att försöka ta reda på varför farmor Kajsa hade en öppen spis så texten härefter är mina funderingar/förklaringar.

I Axels hus, där farmor Kajsa bodde medan hon levde, finns en murad spiskåpa ovanför spisen och en skorsten, alltså var det så att hos farmor Kajsa värmde  huset och lagade mat över öppen eld – “i den öppna spisen”. Kåpan ovanför murades för att man skulle få lite bättre rökutgång från elden. När byborna fick bättre ekonomi så installerade man en järnspis istället för den öppna elden. Därför finns det inte någon murad överbyggnad (kåpa) i den andra husen i byn. Petter satsade t.ex. på järnspis när han byggde sitt hus som vi kallar Gamstugan. Där var det en spis på nedre våningen för värme och matlagning och en på övre våningen enbart för värme. Man eldade inte hela natten i spisen som man t.ex. gör i militär tälten, utan man eldade på kvällen och sedan fick man nattvärmen från murpipan.

Att byta från öppen eld till järnspis gav mätbara förbättringar för folkhälsan. Idag förekommer fortfarande öppen eld, och ibland bara ett hål i taket, i många länder i Afrika och Asien. WHO beräknar att den för tidiga dödligheten p.g.a. sot och rök drabbar 1,6 miljoner, troligtvis i första hand kvinnor eftersom de står för matlagningen.

Anna och Petters hälsa

Hur deras hälsa var som unga och medelålders finns inga uppgifter om, men det vi däremot känner till var att Petters leder – höft och knä – drabbades av något som gjorde att han blev mycket handikappad. Hans steglängd, för han kunde fortfarande röra sig  med två käppar som hjälpmedel, var mycket kort kanske en halv decimeter. Han kunde röra fotlederna och tack vare det kunde han röra sig framåt. Det är inte rätt att kalla det att gå eftersom han inte kunde ta några steg.

Beträffande Anna så vet vi att hon fick en magsårs diagnos när hon var ungefär 55 år. Då ordinerades hon att hålla en dietkost så skulle blödningen upphöra. Fick bara äta vissa maträtter. Undvika stekt mat t.ex. Den behandlingen var långt ifrån lika effektiv som dagens Losec-behandling. Hon blev väl egentligen aldrig helt fri från sitt magsår men kunde minska såret och dämpa smärtan .

Efter tips från Riksarkivet i Härnösand så tog jag kontakt med den som är arkivansvarig för journalerna inom Region Västerbotten.

Hon var mycket hjälpsam och tog fram journaluppgifter för både Petter och Anna samt översatte texten till begrepp som vi använder idag.

Petter.

Kom till Umeå Lasarett 1944 och fick diagnosen artros. Han berättade att han haft mycket värk ända sedan 1942 när han blev sjukskriven. Efter den behandlingen i Umeå med röntgen och varma bad kunde han gå efteråt utan att använda käpparna. Det var han mycket tacksam för.

Det vara alltså i början av hans invaliditet.

Jag minns att han åkte några gånger till Umeå under 50-talet också men när han kom hem från de resorna behövde han fortfarande använda käpparna för att kunna rör sig men lederna var lite mjukare så “stegen”  blev några centimeter längre.

Fanny och jag är överens om att vi aldrig hört honom klaga eller beklaga sin dåliga rörlighet eller att han sa att “nu är det värkväder igen”.

Det enda krav han ställde på barnen Annelie och Jon-Ivar var att vi inte fick springa förbi honom när han gick över köksgolvet till sin kammare.

Trasmattor på golvet var inte tillåtna. Han kunde ju inte lyfta fötterna över dom.

Vardagsproblemen av typ klä av sig, lägga sig, klä på sig och toalettproblemen.

Den ombyggda soffan var ett bra hjälpmedel för Petter när han skulle klä av sig och klä på sig. Han satte sig mot sängen som var så hög att han nästan stod. Då kunde han knäppa av sig byxorna och släppa ner dom tillsammans med kalsongerna. Slutfasen med att få av sig dom fixande han med käpparna plus att han “fiskade” upp dom. Den höga karmen på soffan var sedan ett hjälpmedel när han skulle lägga sig genom att han kunde hålla i sig i den som om hade en lyftkrok vilket han senare fick när man bytte till en vanlig säng.

Hur han löste toalett problemen såg jag inte i detalj utom att jag ibland tömde plåthinken som hade inne på toa. Då fanns ingen vattenklosett. I gamstugan använde han pottan när han behövde kissa och som han tömde genom det öppnade fönstret.

Det hände en gång att han “snubblade” när han kom in och troligtvis hade lite is under någon av käpparna. Han ramlade på golvet i hallen och behövde naturligtvis hjälp för att komma upp. Men han lyckades falla på ett bra sätt så jag minns inte ens att han hade spräckt några revben. Det var Anna och Anna-Britt som hjälpte honom upp.

Anna.

Hade ett blödande magsår som hon ibland blev inlagd på sjukhus för att åtgärda.

Våren 1961 blev hon diagnosticerad för ett hjärtfel, troligtvis det som vi idag kallar förmaksflimmer. Bara hon kände till det för i augusti när Fabian berättade att hans familj skulle flytta till Dikanäs och därmed skulle Anna och Petter bli ensamma. Då var det alltså ingen som pratade om Annas dåliga ork. Troligtvis för att Anna-Britt och Fabian inte kände till det. Jag beslöt, helt egenmäktigt, att stanna kvar i Annevare för jag tyckte det var synd om morfar och mormor som skulle bli ensamma.

I september, när jag kom hem från skolan, stod mormor halvvägs mellan vedboden och huset med lite spisved i famnen. Hon orkade inte bära den längre. Därmed utökades naturligtvis mina uppgifter till att även bära ni spisved.

Anna dog 27/12 av hjärtinfarkt, vilket är en ganska vanlig dödsorsak för flimmerpatienter som inte äter dagens “anti- koagulations medicin”. Under december var hon till sjukstugan, kände väl av smärtan i hjärtat, och kom egentligen hem bara för att säga adjö till sina nära och kära. Hon såg mer sjuk ut när hon kom hem än när hon åkte.

Petters hjälpmedel

När Petter besökte Umeå sjukhus 1944 och fick den första diagnosen för sina ledproblem så var han beroende av käppar för att kunna gå. Han skulle naturligtvis ha behov av bättre hjälpmedel än käppar redan på fyrtiotalet för fr.o.m. 1947 och livet ut var han beroende av två käppar.

Han provade en specialtång, långt skaft med en klo som stängdes med en spiralfjäder och en knapp för att öppna klon, som han borde kunna använda för att dra upp kalsonger och byxor. Men spiralfjädern var för svag så Petter återgick till att använda sina käppar och sina starta händer. Men med klon med fjäder skulle han väl kunna plocka upp skruvar och liknande från golvet i gamstugan? Tekniskt skulle det nog ha fungerat men Petter hade redan lärt sig jobba så att han ytterst sällan tappade något på golvet. Jag var med honom några timmar lite då och då men minns aldrig att det “låg en hög på golvet” som han behövde hjälp med att plocka upp. Eller att ha sa: “vad bra att du kom för jag har tappat ned några skruvar som jag undrar om du kunde leta reda på åt mig”. Småskruvarana till kistbeslagen lyckades han ha kvar i handen tills han hade skruvat fast dom. Dagens snickaväst med fickor utanpå byxorna skulle naturligtvis ha varit mycket användbart för honom. Han använde inte ens sina byxfickor som verktygsförråd. Verktygen låg på bordet eller snickarbäcken och skruvarna höll han i handen eller i mun.

Hjälpmedel nr 2 som testades var en trehjuling eller sparkcykel som vi brukar kalla dom. Han hade mycket svårt för att få någon vidare fart på cykel så det blev så att han stod på ena fotplattan och jag på den andra. Sedan var det jag som sparkade på för att vi skulle röra oss framåt eller sköt på om det var uppförsbacke. Tanken med detta hjälpmedel var, att han skulle kunna besöka sina bröder – grannarna. För er som inte varit i Annevare så berättar jag att det är en backe ner till byvägen och sedan tar man vägen bakom Kurts ladugård för att komma till Karl-August, dit vi var på väg. Men ungefär halvvägs efter vägen bakom ladugården, vid huset som varit en smedja, tyckte Petter att fordonet var för instabilt så vi vände. Ingen olycka inträffade med sparkcykeln, men den ansågs inte vara ett bra hjälpmedel.

Hjälpmedel nr 3 var en tidig version av permobilen. Den körde Petter själv med joystick. Jag var bara med utifall att. Han åkte samma väg som med sparkcykeln och kom lite längre men efter smedjan gick permobilen lite för fort och det såg ut som han skulle hamna i diket. Petter hade dock sinnesnärvaron att släppa joysticken och be mig “ratta åbäket”. Därmed var testen avslutad. En sentida permobil som är tyngre skulle ha gett bättre stabilitet och trygghetskänsla åt Petter men ingen olycka inträffade och han fortsatte med sina motionspromenader till och från gamstugan. Även på vintern gick han upp till gamstugan fram och tillbaks. Då hade han en stålspark som hjälpmedel.

Avdikning och dränering av frostförande marker – Tjärnmyran

I början av 1900 var svenska staten angelägen om att ny odlingsbar mark skulle skapas på mossmyrar och våtmarker. Man var helt enkelt rädd för att landets befolkning annars inte skulle få tillräckligt med mat. Jordbruket i början av 1900 var arbetsintensivt och gav inte lika mycket “mat” per nedlagd timme som senare delen av 1900. Man var helt enkelt tvungen att skapa mer jordbruksareal för de som redan var födda samt de som troligtvis kom att födas. Hushållen var ju barnrika i början av 1900. Anna och Petters hushåll skulle ju komma att bestå av 10 personer – 2 vuxna och 8 barn.

Ett självhushåll måste naturligtvis försöka se till så att alla i hushållet har tillräckligt med mat, året om. För Petter innebär det att han måst utöka arean som ger höskörd. Höskörden är grunden, för med den kan man ha X antal kor som ger mjölk dagligen och får  som ger skinn och kött vid tex lamm slakt (årligen).

Finns dessutom en häst så blir åkerbruket väsentligt lättare, men hästen kräver unge dubbelt så mycket hö per år som en ko.

Om Petter ensam skulle göra allt jordbruks jobb för hand så kan han inte försörja mer än max 4 personer.

Myrslåttern på Tjärnmyran var hans och hans familjs stora möjlighet att inte behöva jaga hungerpesten, som tex Linne Fjällstedt beskriver om ett samtida hushåll i Vilhelmina.

Staten ger alltså bidrag till “Vattenlednings och avdikningsföretag, som avser utdikning av frostförande marker inom hemmanet Lilla Annevare i Vilhelmina socken”.

1915 bidrag 5 280:-  Pengarna sändes till Katarina Gavelin, dvs. Petters mor.

1920 återkallas ett ärende

1923 bidrag 2 000  J.P. Ekbäck skriver under

1923 beskriv vad som utförts

1925 Förfrågning från Kungl. Statskontoret – hur går det.

1930 Ansökan

Petter blev bonde 1917 så det är därför som det är hans mor som tar emot det första bidraget 1915.

Troligtvis började Petter utdikning och dränering av Tjärnmyran 1912 när han gifte sig första gången och får första barnet 1914.

Det gav, enligt vad han berättat vid en tidningsintervju, 7 hektar utökad slåtter. Hans bröder Karl-August och Fridian gjorde ungefär samma jobb men i lite mindre omfattning.

På denna bild ser du att åtminstone delar av den utdikade mossen gav en värdefull höskörd. Höskörd från myran var så sent som 50-talet, den del som gav den största volymen.

Vilket jordbruk startade Petter med

Hur mycket mat kunde jordbruket ge för att föda en familj och hur stor kunde familjen vara för att inte behöva tigga om mat vintrar när det varit en sämre sommar skörd.

Det finns naturligtvis inget exakt matematiskt mått för detta men i Petter och Annas självhushåll måste finnas ett antal kor, får och grisar samt helst en häst så att man kan klara utav plöjning, harvning och skörd på sommaren. Hushåll utan häst var känsligare för missväxt eftersom de inte hade orkat bruka lika stora arealer som ett hushåll med häst men hästen kostade ju också foder på vintern när den kanske inte kunde utföra annat arbete än att dra hem lite hö.

I inkomst deklarationen på Petters tid skulle man ibland skriva med vad man hade i ladugården och hur stora arealer mark som fastigheten bestod av. Därför kan vi veta vad han började med och hur det såg ut när Fabian tog över, dvs när han slutade som bonde.

1917

En unghäst

Tre kor

Två får

Två lamm

En gris

1935

Två hästar

Fyra kor

Fyra får

Tre lamm

En gris

Tre kalvar

Var får man bästa djurfodret

Vall som djurfoder får man i första hand från följande marker

• Odlingsbar mark eller “hårdbackslägdor” som vi kallade dom. I Annevare är det är ängarna runt husen.
  En insats – plöjning, harvning, sådd – ger dubbelt så bra avkastning på dessa arealer jämfört med alternativet nedan, myr odling.

• Översvämningsytor vid vattendrag
  Svämmas över varje vår och med vattnet kommer oftast med bördig jord.
  Man slog hö några år vid Baksjöån, dvs. ån som rinner ut i Bäsksjön.
  Främsta nackdel med denna slåtter är att transporterna till stället, där man skall slå, blir arbetskrävande. Är det långt så måste man kanske ligga över.

Man skall ta sig dit för att göra jobbet och  det torkade höet skall transporteras hem. Det gör man vanligtvis vintertid.

• Myr odling.
  Mark som man rensat från skog och dränerat med dikningar och täckdikning. Täckdikning är rör som man lagt ner under den mark som odlas. Vattnet rinner ur rören till de diken som skiljer ängarna (“lägdorna”)

• “Raningarna” vid tjärnen.
  Det foder man får här är lite utav nöd karaktär för starren, som gräset heter, är hårt och vasst. Det är egentligen bara korna som klarar utav att få ut något av detta foder. Under femtiotalet var det bara vid ett tillfället som Fabian slog raningen vid Tjärn.

Naturahushåll kontra penninghushåll

Ett naturahushållning, eller självhushåll som det oftast kallas, bygger på att man kan odla sin brödsäd, potatis, rotfrukter och vall till djuren. Djuren är i första hand kor som ger mjölk, grisar som är kött/fläsk producera samt ev. får och kalvar.

Detta hushåll har inte en regelbunden inkomst som betalar “mat på bordet”.

Penninghushållet har däremot en inkomst som de kan köpa mat och annat som behövs i hushållet.

Jobb i ett självhushåll

Ett jordbruk som bygger på självhushåll förutsätter naturligtvis att ägarna, i detta fall Anna och Petter, kan jobba fulla dagsverken.

Grovt sett var det

1. Djurskötsel i lagården året runt och sommartid vakta djuren som gick i skogen (vara getare).
2. Skördearbete på sommaren.
3. På hösten plöjning, harvning och sådd för att få tillräcklig skörd nästa år.
4. Hushållsarbete. Laga mat. Väva och sy kläder.
5. Fanns det möjlighet till nyodling av mark så gjorde man det på hösten före frosten eller på våren före slåttanna. Petters uppodling av Tjärnmyran var den största nyodling som utfördes i Annevare. 5 ha enligt Petters bedömning.

Anna och Petters arbetsfördelning såg ut som för de flesta i deras generation med deras förutsättningar. Det innebär att Anna tog huvudansvar för punkt 1 och 4 samt Petter för punkt 2, 3 och 5.

Sommarens jobb (punkt 2) måste utföras när skörden är mogen och vädret gynnsamt och denna “gynnsamma” tidpunkt inträffar normalt bara under en till två veckor. Det innebär att alla i hushållet måste hjälpa till med den del som respektive kunde utföra. I hushåll räknas både äldre och yngre personer med.

— bild av nästan modern höslåtter  —

Jobben är

1. Slå hö. Under Petters första år som bonde slogs nog allt hö manuellt men senare när han via skogsjobb fått lite bättre ekonomi så kunde han köpa en hästdragen slåttermaskin. Slåttermaskinen är den enskilt största förbättringen som inträffar i skördearbetet under Petters tid. Senare, när Fabian tagit över, så sker fler mekaniseringar.

2. Skaffa fram hässjevrike. Detta jobb skall man självfallet göra när man inte håller på med slåtterarbete.

3. Hässja hö. Oftast så tungt så det var bara manfolket som utförde det.

4. Räfsa ihop hö för att underlätta hässjningen. Detta jobb är lättare att utföra och därför kan kvinnor och äldre barn hjälpa till med detta.

Senare under sommaren skall man ta reda på det torkade höet i hässjorna, dvs. frakta in det under tak t.ex. någon lada. Detta jobb är inte lika tidskritiskt som slåttern och därför inte lika resurskrävande. De flesta jobben är ganska enkla och kan därför utföras även av  barn och kvinnor. Det är nog bara att köra häst, när hölasset är lastat, som kräver extra kunskaper. Men hödamm måste man tåla för det blir det oftast mycket utav.

Hjälp från andra i byn

Farfar kunde utföra nödvändiga snickerier och farmor var given i köket.

Troligtvis hjälpte broder Axel till, för han var ju given i arbetslaget under 50-talet.

Petters familj blir en resurs.

Under 30-talet och framåt blir barnen i hushållet en betydande resursförstärkning. Med två söner – Fabian och Fredrik – var det väsentligt lättare att klara utav sommarens skördeperiod.

Fanny, som var dotter i en av granngårdarna, konstaterade att man många gånger tyckte att det gick lite för lätt “hos Petters” för han hade ju två dugliga söner som hjälpte till.

När det gällde lagårdsskötseln, som flickorna hjälpte till med, så var inte “orättvisan” lika stor.

Djurskötsel

För att Anna skulle få hjälp med ladugårdsjobbet gällde det naturligtvis att så snart som möjligt introducera barnen i jobben där. Senare när Fabian och Fredrik försvann till skogsjobb så var det flickorna Magda, Gudrun och Astrid som var lagårdshjälp under vintern. Vera hann aldrig bli till någon hjälp eftersom hon dog redan som ung. Emma och Anna-Britt fick hjälpa till på 40-talet och Anna-Britt hjälpte även den nye ägaren: Fabian fram till 1959.

Att vara getare var ett mycket vanligt sommarjobb i byn.

Det innebar att man följde med djuren ut i skogen där de skulle leta sig ätbart gräs. Sedan på kvällen skulle de hem för mjölkning. Korna kände själva när det börja bli dags att leta sig tillbaks för mjölken i juvret börja trycka på, som för en kvinna som ger sina barn bröstmjölk.

Kalvar och får kunde vara lite jobbigare att få på rätt väg, dvs hemvägen.

Getarsysslan hjälptes man oftast åt med mellan gårdarna i byn. Det innebar att minst två barn hade hand om minst två gårdars djur. Då kunde man dels hålla varann sällskap och även dela på jobbet om något missöde inträffa med något djur. Någon som fastna i ett kärr eller gick lite vilse i skogen.

Ensamjobbet som getare var inte Anna-Britts favoritsysselsättning. I själva verket minns hon det med fasa. Som 6-åring i skogen kan det kännas mycket ensamt. Att hon blev ensam några år beror nog främst på att hon var yngsta syskon samtidigt som Petter påbörjat avvecklingen av skogsbete.

På 50-talet var det bara Fridians hushåll som hade korna i skogen på sommaren. Jag följde Hans några gånger när han körde iväg korna ifrån byn. Sedan fick de leta sig hem själva. Någon gång blev de lite sena till kvällsmjölkningen och då fick Hans cykla iväg och leta reda på dom. I svamptider, kan kor gå ganska långa omvägar för att få äta svamp.

Hage runt byn.

Under den här tiden när korna gick i skogen, åtminstone i början och mitten av sommaren, så hade man en hage runt byn för att djuren inte skulle komma in på gårdarna och ängarna (lägdorna). Vallskörden från ängarna skulle ju djuren äta senare under vintern. I slutet av sommaren, när höet var tagit om hand, så kunde eftervallen få ätas upp av nötkreaturen. Men det förutsatte att man satte upp stängsel så att inte Petters kor kom till Fridians lägdor.

,

Getare – sommarjobb under -20 och -30 talet

För barn ett självhushåll som Anna och Petters i Annevare var det naturligt att hjälpa till som getare på sommaren. Under -20 och -30 talet hade man en hage som skyddade åkrarna och ängarna (lägdor). För under denna tid var det vanligt att korna och fåren fick söka sommarbete i skogen och då ville man naturligtvis förhindra att de kom in i byn och åt av det hö som skulle bli vinterfoder.

Att vara getare innebar att man följe med djuren – korna och fåren – hela dan och försökte se till så att inte någon i flocken gick fel och hamnade i ett kärr eller annan mark som inte bar. Det var naturligtvis ett ansvarsfullt uppdrag för en 7- till 10-årig flicka eller pojke. I verkligheten visste djuren var de skulle gå för att undvika problem så huvuduppgiften var nog att se till så att inte flocken gick för långt bort så att kvällsmjölkningen blev försenad.

Getaren hade med sig matsäck i konten (en säck som gjordes av näver) på ryggen.

Anna-Britt berättar om getning som bland det värsta hon utfört. Första sommaren var OK när hon fick gå med Emma men andra året när hon blev ensam var en pina men trösten var väl kanske att det också blev sista året då Petters kor gick i skogen.

Petter och Karl-August samarbetade på så sätt att deras kor och får gick tillsammans och därmed kunde också getarna samarbete, t.ex. så var Emma från Petters och Arne från Karl-Augusts getare tillsammans enligt uppgift från Fanny. Fanny behövde inte vara getare för när det var hennes tur så hade man stängt in ett område i byn – “ko hägna” – där dom gick istället för i skogen. En sådan instängning gjorde även Petter.

Fridian tillämpade “släppa kor till skogen “ långt in på 50-talet för då följde jag Hans några gånger när han drev korna till skogen – en bit upp efter vägen till Stor Annevare. Det hände även några gånger att vi fick cykla och hämta dom vid Regnmyrbäcken, men Hans var aldrig getare.

Drivningar avverkningar

1924 – 1926  Bäskån

1926  Abello Rabäcken, Bullersjöbäcken

1927 – 1929  Bäskån

1930 – 1931  Juktån

1932  Uman 7 Näset

1934 – 1935  Bäskån

1936  Bäskån

1937  Daijkanvik

1937  Bäskån

1937  Bäskån

1937  Daijkanvik

1937  Bullersjöbäcken

1937  Bäskån

1937  Daijkanvik

1939 – 1940  Skikkisjöbäcken

1940  Goppagele till Bäskån

Annas Syateljé

Så skulle nog hennes verksamhet vid sidan av hushållet ha kallats idag, men då kallade man det “att gå till Petters-Anna för att få något sytt”.

Under de år hon var verksam – 1945 till 1955 – hann hon skaffa sig en stor och mycket nöjd kundkrets. Med stor menas här, vad som var möjligt på Vilhelmina landsbygd som nu hade fått ett fungerade vägnät men där bilar inte var vanliga. Man fick cykla eller ta postbussen.

Hon startade runt 1945, för då flyttade man in i nya huset och på dess övre våning skapade hon en lite vrå för sig och sin symaskin. Den var strax till höger när man kommer upp för trappan med ett fönster som gav värdefullt dagsljus.

För provning behövde naturligtvis mer plats och då var hon och kunden i det rum som råkade vara ledigt. Klippningen av tyget från ett önskvärt mönster krävde också ett eget rum med bord. Det gjorde hon oftast i  det rum som kallades Fredriks rum. Ovanför köket.

Hur hittar man uppgift om hur mycket hon sydde under de år hon var aktiv ?

Försökte med hennes huvud leverantör av tyger och sybehör : Bröderna Liljeros i Borås. Tänkte att de har kanske något arkiverat kundregister där det går att hitta Anna Ekbäck i Annevare, liknande det register hos SCA där de hittade Petter Ekbäck.

Bröderna Liljeros i Borås finns inte kvar som företag men den person jag fick kontakt med, hänvisade mig till ett textil arkiv i Borås men där hade man inga kund uppgifter.

Chansade med att ringa fyra personer som jag trodde hade anlitat Anna och det blev napp hos alla fyra.

Jag ringde: Eivor Grelson, Laila Irström, Fanny Gebart och Gunvor Jonsson.

Alla fyra var mycket nöjda med de jobb som Anna hade gjort åt dom. Enda problemet, som Gunvor påpekade, var att hon var för populär så hon hade ofta svårt för att hålla lovade leverans tider men det kompenserades mer än väl av det professionella resultatet.

Enligt Fanny var Anna mycket bra på att sy ärm insättningar. Alltså att fästa en ärm i en blus eller en klänning.

Gunvor hade beställt en kappa hos Anna som hon blev mycket nöjd med och hon visste också att Anna hade sytt kostymer.

Anda problemet med Annas syateljé, enligt Gunvor, var att hon var alltför populär så ofta fick hon fler beställningar än hon hann med. Man fick lov att påminna henne om vad hon lovat, några gånger ibland. Men mycket bra blev det hon sydde.

Hur köpte Anna material

Ofta hade kunderna med sig tyg till det plagg som de ville att Anna skulle sy. Men ganska ofta var det också så att kunden ville ha hjälp att välja tyg också. Det fanns egentligen bara två leverantörer av tyg till Annevare, nämligen någon nasare/gårdfarihandlare som kom förbi eller katalogen Bröderna Liljeros i Borås. Och bland nasarna var det egentligen bara en som hade ett intressant sortiment. Han hade så mycket med sig och tyger är ju lika tunga som böcker, att han var tvungen åka med moped för att orka ta sig fram. Men han var välkänd hos Anna och Petter och ganska ofta låg han över när han kom förbi.

Slåttanna när Petter var bonde

Slåttanna är den absolut viktigaste tiden för att självhushållande jordbruk. Då skall man se till så att man skörda tillräckligt med hö (vallslåtter) och havre för att djuren i lagården skall överleva vintern och en bit in på försommaren när man kan släppa ut dom på grönbete.

Korn försökte man odla för att förbättra maten för människorna, dvs. skapa kornmjöl för bakning. Petter hade en kornhässja för att torka korn och i hans deklarationshandlingar finns mängden skördat korn med.

Under 50-talet kom Fabian fram till att odling av korn gav för små marginaler i förhållande till nedlagt arbete och kostnad så han avslutade den verksamheten.

Men slåttanna under Petters tid var också en mycket arbetsintensiv verksamhet. Det gällde ju att skörda när gräset var som best, inte gammalt och torrt, och att få upp det i en hässja för torkning. Hö kan naturligtvis även torka på marken men då får det inte regna på 5/6 dar och så fantastiska somrar var det inte där Petter slog hö. Så för att höet skulle bli torrt, så att det kunde förvaras hela vintern utan att ruttna, var man tvungen att hänga upp det i en hässja. Hässjan är stolpar och mellan dom har man stänger som vi kallar troen som man hänger höet över. Hänga höet på ståltråd gör man där torktiden är kortare.

Efter fem/sex år hade Petter två hästar och en slåttermaskin som han kunde använda för slåtter men resten: räfsning av hö, hässja och lieslåtter krävde manuellt arbete.

Petters gård var egentligen den som hade det bäst förspänt i Annevare. Flera friska barn varav två pojkar och det konstaterar bl.a. Fanny var en klar orättvisa mellan gårdarna i byn.

Trots att dräneringen av Tjärnmyran gav ett värdefullt tillskott så var det några år som man även slog hö vid Baksjöån. Där fanns ett översvämningsområde som kunde ge foder med hög kvalité. Området hörde nog till mark som Anna förstärkte hushållet med. Familjen Johansson, som hon kom från, hade ju tillgångar i Bäsksjö.

Hur mycket hö behövde Petter

En fjällko behöver ungefär 5-10 kg hö per dag. Enligt gammalt sätt att räkna ansågs en ko äta 6 – 8 skrindor hö per år.

En häst behöver 1-2 kg hö per 100 kg kroppsvikt per dag. En ardenner väger ung 700 – 800 kg och en nordsvensk som var populärast i norra Sverige kunde väga mellan 500 och 600 kg. Det innebär att Petters två hästar krävde, lågt räknat 500 kg per dag ggr 2. Eller ungefär lika mycket som 10 kor.

Varför odlade Petter havre

Det var inte för att skapa havregryn som han odlade havre utan det var för att havren är en bättre föda för hästen än vanligt hö.

Havren är relativt rik på fett och fibrer och innehåller en lägre stärkelsevikt än andra spannmål. Den har också en relativt bra balans mellan aminosyror som bildar protein. Havre är alltså mycket gynnsam för ett djur med lite sämre ämnesomsättning.

Varför odlade Petter korn

Korn är den enda spannmål som växer i Annevare och som kan användas som råvara till livsmedel. På Petters tid torkade man korn i kornhässijor som är höga träkonstruktioner som klättrade upp i när man skulle lägga in stråsäden. Att man byggde stora “torkställningar” för korn nära en lada var nog för att transporten av nyskördade korn ax tappar inte lika lätt sin frön som de torkade.

Enligt självdeklarationen så skördade Petter ungefär lika mycket korn som havre per år.

Petters del i slåttanna 40-talet och framåt

Under 40-talet och framåt, när Petter inte längre kunde jobba med höslåtter så var hans del i sommarens jobb att tillverka verktygen, dvs. räfsor och liarv (kallas ofta liorv).

Petters räfsor var i en klass för sig. Man fick aldrig stickor i händerna från skaften och pinnarna var lite snedställda så det var lättare att få med de höstrån man försökte räfsa ihop. Pinnarna kilade han fast så att de var lätta att byta ut om de gick av. Slutligen doppade han räfsdelen med pinnarna i varm kära för att materialet skulle hålla längre. Det var en form av impregnering.

Hässjevirke var en annan del av slåttermaterial som måste repareras eller tillverkas. Fram till 50-talet var den dominerande hässjestolpen ett halvgrovt virke som skulle tryckas ner i marken och stabilisera med två stöd. På pinnarna på dessa stolpar lade man sedan stängerna, som vi kallar troen, och på dom lägger man sedan det hö som skall torka.

Fabian såg någonstans i socknen att man hade börjat tillverka hässjestolpen på ett annat sätt. De såg ut som A-n, stod ovanpå marken och kallades A-stolpar.

För att tillverka dom var det bra om man hade en mall så att avståndet mellan pinnarna som man skulle lägga stängerna på, blev lika för alla stolpar.

Mallen, för att tillverka stolpar, visade det sig att även Petter kunde använda. Den stod vid häbret,  några meter från huset. Virket som behövdes hade Fabian fraktat dit. Det var randbarkade späda granar. Vi kan kalla det för gallringsskog.

Det gick naturligtvis inte lika fort för Petter att tillverka en stolpe som för Fabian men han kunde ju jobba hela dan med det så han var en välkommen förstärkning.

Petter gjorde även en mini hässja som jag fick använda när jag lekte bonde.

Fiske i Bäsksjön

Man tror kanske inte att mörten i Bäsksjön skall vara en tillgång som gör att självhushålls familjen överlever men den var ändå så värdefull så Bäsksjö by avstod från att torrlägga sjön för att då skulle ju fisket försvinna. Man tyckte även att kostnaden var för hög i förhållande till den odlingsmark som man skulle få.

Petter var aktiv fiskare fram till att han började ha svårt för att gå, dvs någon gång i början av fyrtiotalet. Den slutsatsen drar jag av följande fakta:

1. Det fanns gamla nät i boa där flottör delen bestod av fastbundna korkar och sänket, som gjorde att nätet bildade en vägg i sjön, var skapat av stenar inkapslade i näver och fastknutna i garnet. Det kan naturligtvis ha varit någon av sönerna som provar nätfiske men ingen av dom var egentligen tillräckligt intresserad.
2. Anna-Britt har berättat några gånger om Petters fiske och hennes berättelse lät som att fisket var reguljärt inte bara någon gång.
3. Det var mycket tacksamt att ta hem färsk fisk till Petter, ja även Anna som rensade den var en tacksam mottagare. Jag känner ingen som var så odelat positiv till färsk mört som Petter.

Att lagra mat

Utan kyl och frys så var det ibland lite svårt att lagra färsk mat.

Rökning var en metod som användes för fläsk och fisk.

Petter hade en “rökstut” i skogen bredvid vägen till granngården (Karl-Augusts). En “rökstut” består utav en medelstor trälåda där det finns galler av hönsnät för att lägga det som skall rökas på. Sedan har man en eldplats snett under denna trälåda där man eldar med virke eller ris som ger den önskvärda smaken och lukten på fisken/fläsket. Efter att man fått upp värmen i trälådan med att elda vanlig ved, t.ex. björk så gick man oftast över till att elda med enris för den goda smakens skull.

Petter skötte denna syssla och gick upp och ner mellan eldplatsen och trälådan trots att han alltid måste använda käppar för att röra på sig. Denna rökverksamhet började han med på 40-talet för Fanny minns att han var eldvakt vid “rökstuten”. Det gällde ju att undvika att det blev så varm så att maten förstördes och ännu värre om hela “stuten” brann upp. Trots det halvtråkiga jobbet så var det trevlig att besöka Annevares bäste och trevligaste “varmrökare”. Det tycker både Fanny och jag.

Gravning av fisk.

Det var egentligen bara mört som gravades i Petters hushåll och han var förste “gravare”. Att grava fisk går ut på att man lägger den rensade, men inte fileande fisken, i en lämpligt stor träbunke och varvar med salt och låter det stå ett antal dagar. Sedan öppnar man locket och testar om det är klart och då äter man upp fisken innan den hinner bli alltför mycket påverkad av saltningen. Man har väntat för länge om fiskarna börjar var svåra att ta upp ur bunken. Det var främst större mört som gravades och det gjorde man dels för att i gravad form kunde den lagras och tas med till slåtter plus att benen blev så mjuka att man utan större problem kunde svälja fisken obenad.

En annan konserveringsmetod som kom på 50-talet vara att lägga in kött i glasburkar. Konserverings metoden gick ut på att ta bort luften ur burken och försluta lock med burk med en gummipackning. Anna provade metoden några gånger med lyckat resultat. Köttet surnade inte.

Fam Petter under världskrigen

Fösta världskriget 1914 – 1918.

Allmänt

Prisstegringar på varor som importerades var det största problemet för landets ekonomi. Fram till april 1918 var prisökningarna 103%. Kött, fläsk, ägg, smör och fisk ransonerades för att räcka till.

Den starkt reducerade stenkolsimporten medför att staten lade beslag på stora skogsmarker för avverkning av ved.

Fam Petter

Prisökningar som påverkade jordbruket var framförallt de som drabbade insatsråvaror som fröer och konstgödsel. Petters skogsverksamt drabbades inte av någon allmän neddragning. Under krigsåren sålde Petter mindre kvantiteter träkol. Det var tydligt undantag från hans verksamt under fredsåren.

Andra världskriget. Hösten 1939 – hösten 1945.

Allmänt

Ransonering av kaffe, te och socker redan från 1940 därefter flera livsmedel. Mjölken blev ej ransonerad. Sista varan som ransonerades blev salt från 1 jan. 1945.

Efter freden släpptes ransoneringarna successivt. Kaffet var sist 1951.

Det konkreta innehållet för t.ex. Anna och Petter i detta vara att man kunde förmånligt lån för byggande. Det gjorde Petter när han byggde det första egna huset, det vi kallar gamstugan, och det nya huset som man flyttade in i 1945.

Han sökte och fick också bidrag för torrläggning av myrmark när han röjde, dikade och odlade upp Tjärnmyran. Det var Svensk Mosskulturförening i Jönköping som gav tillstånd och beviljade bidrag till projekt som avsåg att dika ut en mosse.

Fam Petter

Man kan inte se några tydliga förändringar i Petters ekonomiska verksamhet pga kriget. De lyckades ju tom att börja bygga ett nytt bostadshus under kriget som flyttades in under fredsåret 1945.

Anna var jordemor i Annevare

Jordemor är inte någon shaman-liknande kvinna som nedkallar andar som skall skapa hälsa, utan det är helt enkelt en självlärd barnmorska.

Vilhelmina fick en sjukstuga 1918 och BB två år senare.

Lycksele hade också ett BB, men till båda orterna var det svårt med transporter.

1934 fanns en väg förbi Annevare och ungefär vid den tid gick det att åka buss både till Lycksele och Vilhelmina.

Men fram till 1934 var man egentligen tvungen att klara utav sina barnafödslar själva. Det var då man tog hjälp av jordemor, när det fanns någon och i Annevare var det faster Anna, som Fanny beskriver det.

Anna hjälpte kanske till i fler byar norrut som Strandbullen och Norra Bäsksjö men om det var så har jag inte lyckats få tag på någon berättelse.

Nytt hus och en modern lagård

En ny bostad på Petters tomt, som nu övertagits av Fabian, byggs under 2:a världskriget och blir inflyttningsklart 1945. I det nya huset satsar  man på centralvärme via en vedpanna i källaren. I källaren muras också en ugn för bakning av tunnbröd.

Det andra stora nybygget är den stora och moderna ladugården som börjar användas 1950.

Text nedan hämtad från VK.

Fabian Ekbäck bygger för framtiden, en imponerade ladugård.

Den blir 27 x 9,5 meter med rum för 8 kor, stall för två hästar, vidare kokrum och gödselstad.

Vidare har herr Ekbäck planerat anläggning av 3 nya betesvallar, som ett tillskott till hans tidigare odlade 6,5 har.

Stadsbidrag kommer troligtvis att uppgå till 3 500 kr.

Uppodlingen sker med den nya Settergrenfräsen, som hemmansägare Hennig Hedberg i Fianberg inköpt och kommer att gå som en dans, förklarar Ekbäck.

Hr Ekbäck är en framsynt jordbrukare, som med glatt humör ser framtiden an.

Följa med Anna

Till dispensären

Det fanns en vårdinstitution i Vilhelmina som kallades dispensär (se förklaring nedan). Den institutionen påminde om dagens vårdcentral. På dispensären träffade man en sköterska och en läkare. Kunde läkaren inte lösa eller ge förslag på lösning av problemet så skrevs en remiss till sjukhuset eller till Umeå lasarett.

Jag var dit en gång för någon form av vaccinering, troligtvis calmettevaccin och den andra gången var det synundersökning och då fick jag en remiss till Umeå.

Annas kontakt med dispensären kanske gällde den första magsåret -55.

Jag minns resorna som trevliga trots att det kanske bekräftade ett hälsoproblem.

Till Vilhelmina för fotografering

Bussresa till Vilhelmina för fotografering. Den kombinerade post-, mjölk- och personbussen gick på förmiddagen förbi byarna till Vilhelmina som då och nu är socknen/kommunens huvudort. Vi lämnade postväskan till bussen på morgonen och fick tillbaks den på kvällen med ev. Post och dagstidningar. Första postsotering var i Bäsksjö där väskorna togs in i post huset och tömdes. Här gjorde man bara en grovsortering, typ post till Lycksele eller vidare till Vilhelmina. I Vilhelmina gjorde man en noggrann sortering av både inkommande och utgående post.

Bussen var även en transportör för de mjölk som vi sålde via mejeriet i Vilhelmina. På morgonen gällde det alltså att ha fyllt ev. mjölkkrukor och transporterat dom med den tunga kärran ner till vägen där byn hade en mjölkpall. Vi var två gårdar i byn som regelbundet skickade mjölk till mejeriet. I retur kunde vi beställa, dvs köpa, skummjölk till grisen och/eller kalvarna och köpa ost eller mesost till oss själva.

Mormor och jag åkte som passagerare med bussen till Vilhelmina där vi hade bokat tid hos en fotograf – ateljé Z-foto.

Tiden när bussen lastade av mjölkkrukor vid mejeriet, lastade på tomma eller fyllda krukor samt lämnade och hämtade sorterad post vid poststationen var tillräcklig för att vi skulle hinna med våra ärende på “plassen”.

Till Storgranberg

Till Storgranberg, där Henning och Hulda bodde, var Anna och jag två gånger. Vid det ena och senare tillfället åkte vi med Gustafsson i hans PV. Den första gången cyklade vi. Anna hade sin Svalan (damcykeln) och jag den framhjulstrampade lilla cykeln med träsits.  När man rullade nerför en backe snurrade pedalerna intensivt.

Hur många gånger Anna väntade på mig, det minns jag inte, men vi kom både fram och sedan hem. Från besöket minns jag mest deras vackra och snälla tonårsdotter Laila.

Till Bäsksjö

Till Bäsksjö är det 5 km från Annevare så om Anna och jag var dit när jag hade den första cykel, den med träsitsen, så fick jag nog åka på hennes cykel. Vi hälsade på Hedda Öberg som var Annas syster. Hon hade även en bror i Bäsksjö, Östen Johansson han som hade hand om posten på 50-talet. Han hade även en röd David Brown traktor. Alla andra som ägde en traktor, hade en grön Bolinder Munktell eller en grå Ferguson.

Besök i Laisvall

Redan hösten 1959 kom Anna på sitt första besök i Laisvall. Anna-Britt och Rune med fam bodde då i en tvårummare. Anna hjälpte till med att sy gardiner och barnkläder och var en moralisk förstärkning för Anna-Britt som skulle skapa sin första egna familj.

1960, på våren, kom Anna på besök nr 2 och då var även Petter med. Det var Ludvig Forsberg som stod för transporten den gången. Fösta gången Anna var till Laisvall åkte hon tåg Fianberg till Slagnäs och därifrån med Boliden AB:s buss till Laisvall.

Ett minne från besöket 1960 var att Ludvig hade haft en punchkaramell i ena byxfickan men karamellen hade gått sönder – det hade blivit punch i byxsäcken sa Ludvig.

Två tidslinjer

Johan Petter Ekbäck

Far Per Kristoffer Ekbäck (1864-1895)

Mor Katarina Kristina Olofsdotter (1862-1935)

1887-08-05  född

1893  börjar skolan i Bäsksjö

1895  slutar skolan. Hans mor behöver hjälp i Annevare

1912-11-30 äktenskap med Ester Elisabet Bergkvist

1914  föds en dotter, Magda

1916  föds en son, Fabian

1917  äger fastigheten i Annevare

1917  föds en son, Fredrik

1918-08-20 Ester Elisabet Bergkvist dör

1919-10-12 äktenskap med Anna Levina Margareta Johansson

1919  föds en dotter, Gudrun

1924 – 1926  drivning till Bäskån

1923  föds en dotter, Astrid

1925  föds en dotter, Vera

1926  drivning till Abello Rabäcken, Bullersjöbäcken

1927  föds en dotter, Emma

1927 – 1929  drivning till Bäskån

1929  föds en dotter, Anna-Britt

1930 – 1931 drivning till Juktån

1932 drivning till Uman 7 Näset

1934 – 1935 drivning till Bäskån

1936 drivning till Bäskån

1937 drivning till Daijkanvik

1937 drivning till Bäskån

1937 drivning till Bäskån

1937 drivning till Daijkanvik

1937 drivning till Bullersjöbäcken

1937 drivning till  Bäskån

1937 drivning till Daijkanvik

1939 – 1940  drivning till Skikkisjöbäcken

1940 drivning Goppagele till Bäskån

1942  blir sjukpensionär

1944  får den första diagnosen för sin värk av styva leder i Umeå

1945  flyttar in i nya huset

1948  besöker en kotknackare i Färila för att få hjälp med ledproblemen

1948  överför ägarskapet för Annevare till Fabian

1954  besöker Astrid i Söråker. Minns att han kallade Skuleberget för “flintskallig berget”

1960  våren. Besöker Anna-Britt i Laisvall. Ludvig Forsberg körde.

1977-08-15  död

Anna Levina Margareta  född Johansson

Far  Johan Kasper Johansson (1869-1941)

Mor  Sara Fredrika Eriksdotter (1868-1945)

1895-06-19  född

1902  börjar skolan i Bäsksjö

1908  slutar folkskolan

1918 (hösten)  anställs som hembiträde i Annevare

1919-10-12 äktenskap med Johan Petter Ekbäck

1919  föds en dotter, Gudrun

1923  föds en dotter, Astrid

1925  föds en dotter, Vera

1927  föds en dotter, Emma

1929  föds en dotter, Anna-Britt

1945  flyttar in i nya huset

1945  börjar ta syuppdrag på beställning

1952  besöker Astrid i Söråker

1954  besöker Astrid i Söråker

1955  avslutar syattiljén

1955  får första diagnosen  – blödande magsår

1959  hösten. Besöker Anna-Britt i Laisvall

1960  våren. Besöker Anna-Britt i Laisvall. Ludvig Forsberg körde.

1961  våren. får en hjärtfelsdiagnos

1961-12-27  död