Kort historik om Annevare

Ursprungligen var byn ett fäbodställe som användes bönder i Latikberg. Ägare var Daniel Nordkvist.

I byns första hus bodde Abraham Kristoffersson. Ensamstående utan barn.

Huset, som stod på den del som blev Karl-Augusts fastighet och blev träkol under 30-talet.

Laga skifte  1886-02-27

“Laga skifte” innebär att en fastighet har blivit registrerad vid en domstol och därmed är officiellt knutet till en eller flera personer. Idag görs en registrering hos Fastighetsverket.

Petters far, Per Kristoffer, köpte Annevare 1886 och skapade ett boställe och gård där man skulle bedriva lantbruk. Per Kristoffer dog redan 1895, när Petter bara var 8 år.

Ny ägare till Annevare blev då Kajsa, som var gift med Per Kristoffer.

Hemmansklyvning  1917-11-11

Nästa händelse, fastighetsmässigt, inträffar 1917.

Då delas Annevare på de tre bröderna Petter, Fridian och Karl-August.

De två pojkar, Axel och Runo, som Kajsa fått med sin nya make Daniel Gavelin, ärver mark på berget Goppagele.

Axel bor också kvar i det hus som Kajsa och Daniel byggt i Annevare. Det är den timrade stugan ovanför det nya huset, som nu ägs av Kurt Ekbäck.

Petter och hans fru Ester, född Bergkvist, tar över huvudbyggnaden, som vi idag kallar gamstugan, och lagården som fanns ovanför gamstugan. Den gamla lagårn var det ett traktorgarage under 50-talet. Den tredje byggnaden som också ingår i Petters ägor är vagnsboa som vi kan kalla garage för vagnar dragna av häst. I vagnsboa fanns också olika typer av förråd

Annevare har nu tre ägare: Petter, Fridian och Karl-August. Denna fastighetsuppdelning gäller även idag.

1919-10-10  Inkluderas Bäsksjö 1:23 till Petters mark.

Det är en arvslott som Anna har med sig i äktenskapet med Petter. Marken ligger vid Baksjöån, dvs. ett av tilloppen till Bäsksjön. Några år har man, enligt Anna-Britt, slagit foder på denna mark.

1928-08-26  Johan Petter Ekbäck

Denna registrering kan kanske kopplas till att nu är Petter klar med uppodlingen av Tjärnmyran.

1948-05-31  Ny ägare  Karl Johan Fabian Ekbäck

Petters äldste son ärver fastigheten

1954-10-27  Ny ägare  Johan Petter Ekbäck

Petter berättande vid ett tillfälle i slutet av femtio-talet att han hade räddat kvar Annevare i släkten Ekbäck ägo. Enligt honom hade Fabian skrivit på en borgensförbindelse för ett lån som Torsten Mannelqvist tog när han skulle satsa på skogsverksamhet. Troligtvis var det den maskintyp som man idag kallar skotare som han köpte. Torstens verksamhet gick inte så bra så banken försatte den i konkurs. Enligt Petter skulle Fabian ha fått sälja delar av Annevare för att rädda Torsten som han gått i borgen för.

1964-04-29  Ny ägare  Karl Johan Fabian Ekbäck

Fabian återtar ägarskapet

1982-09-15  Ny ägare  Kurt Olof Ekbäck

Nuvarande ägare.

Getare – sommarjobb under -20 och -30 talet

För barn ett självhushåll som Anna och Petters i Annevare var det naturligt att hjälpa till som getare på sommaren. Under -20 och -30 talet hade man en hage som skyddade åkrarna och ängarna (lägdor). För under denna tid var det vanligt att korna och fåren fick söka sommarbete i skogen och då ville man naturligtvis förhindra att de kom in i byn och åt av det hö som skulle bli vinterfoder.

Att vara getare innebar att man följe med djuren – korna och fåren – hela dan och försökte se till så att inte någon i flocken gick fel och hamnade i ett kärr eller annan mark som inte bar. Det var naturligtvis ett ansvarsfullt uppdrag för en 7- till 10-årig flicka eller pojke. I verkligheten visste djuren var de skulle gå för att undvika problem så huvuduppgiften var nog att se till så att inte flocken gick för långt bort så att kvällsmjölkningen blev försenad.

Getaren hade med sig matsäck i konten (en säck som gjordes av näver) på ryggen.

Anna-Britt berättar om getning som bland det värsta hon utfört. Första sommaren var OK när hon fick gå med Emma men andra året när hon blev ensam var en pina men trösten var väl kanske att det också blev sista året då Petters kor gick i skogen.

Petter och Karl-August samarbetade på så sätt att deras kor och får gick tillsammans och därmed kunde också getarna samarbete, t.ex. så var Emma från Petters och Arne från Karl-Augusts getare tillsammans enligt uppgift från Fanny. Fanny behövde inte vara getare för när det var hennes tur så hade man stängt in ett område i byn – “ko hägna” – där dom gick istället för i skogen. En sådan instängning gjorde även Petter.

Fridian tillämpade “släppa kor till skogen “ långt in på 50-talet för då följde jag Hans några gånger när han drev korna till skogen – en bit upp efter vägen till Stor Annevare. Det hände även några gånger att vi fick cykla och hämta dom vid Regnmyrbäcken, men Hans var aldrig getare.

Fiske i Bäsksjön

Man tror kanske inte att mörten i Bäsksjön skall vara en tillgång som gör att självhushålls familjen överlever men den var ändå så värdefull så Bäsksjö by avstod från att torrlägga sjön för att då skulle ju fisket försvinna. Man tyckte även att kostnaden var för hög i förhållande till den odlingsmark som man skulle få.

Petter var aktiv fiskare fram till att han började ha svårt för att gå, dvs någon gång i början av fyrtiotalet. Den slutsatsen drar jag av följande fakta:

1. Det fanns gamla nät i boa där flottör delen bestod av fastbundna korkar och sänket, som gjorde att nätet bildade en vägg i sjön, var skapat av stenar inkapslade i näver och fastknutna i garnet. Det kan naturligtvis ha varit någon av sönerna som provar nätfiske men ingen av dom var egentligen tillräckligt intresserad.
2. Anna-Britt har berättat några gånger om Petters fiske och hennes berättelse lät som att fisket var reguljärt inte bara någon gång.
3. Det var mycket tacksamt att ta hem färsk fisk till Petter, ja även Anna som rensade den var en tacksam mottagare. Jag känner ingen som var så odelat positiv till färsk mört som Petter.

Att lagra mat

Utan kyl och frys så var det ibland lite svårt att lagra färsk mat.

Rökning var en metod som användes för fläsk och fisk.

Petter hade en “rökstut” i skogen bredvid vägen till granngården (Karl-Augusts). En “rökstut” består utav en medelstor trälåda där det finns galler av hönsnät för att lägga det som skall rökas på. Sedan har man en eldplats snett under denna trälåda där man eldar med virke eller ris som ger den önskvärda smaken och lukten på fisken/fläsket. Efter att man fått upp värmen i trälådan med att elda vanlig ved, t.ex. björk så gick man oftast över till att elda med enris för den goda smakens skull.

Petter skötte denna syssla och gick upp och ner mellan eldplatsen och trälådan trots att han alltid måste använda käppar för att röra på sig. Denna rökverksamhet började han med på 40-talet för Fanny minns att han var eldvakt vid “rökstuten”. Det gällde ju att undvika att det blev så varm så att maten förstördes och ännu värre om hela “stuten” brann upp. Trots det halvtråkiga jobbet så var det trevlig att besöka Annevares bäste och trevligaste “varmrökare”. Det tycker både Fanny och jag.

Gravning av fisk.

Det var egentligen bara mört som gravades i Petters hushåll och han var förste “gravare”. Att grava fisk går ut på att man lägger den rensade, men inte fileande fisken, i en lämpligt stor träbunke och varvar med salt och låter det stå ett antal dagar. Sedan öppnar man locket och testar om det är klart och då äter man upp fisken innan den hinner bli alltför mycket påverkad av saltningen. Man har väntat för länge om fiskarna börjar var svåra att ta upp ur bunken. Det var främst större mört som gravades och det gjorde man dels för att i gravad form kunde den lagras och tas med till slåtter plus att benen blev så mjuka att man utan större problem kunde svälja fisken obenad.

En annan konserveringsmetod som kom på 50-talet vara att lägga in kött i glasburkar. Konserverings metoden gick ut på att ta bort luften ur burken och försluta lock med burk med en gummipackning. Anna provade metoden några gånger med lyckat resultat. Köttet surnade inte.

Fam Petter under världskrigen

Fösta världskriget 1914 – 1918.

Allmänt

Prisstegringar på varor som importerades var det största problemet för landets ekonomi. Fram till april 1918 var prisökningarna 103%. Kött, fläsk, ägg, smör och fisk ransonerades för att räcka till.

Den starkt reducerade stenkolsimporten medför att staten lade beslag på stora skogsmarker för avverkning av ved.

Fam Petter

Prisökningar som påverkade jordbruket var framförallt de som drabbade insatsråvaror som fröer och konstgödsel. Petters skogsverksamt drabbades inte av någon allmän neddragning. Under krigsåren sålde Petter mindre kvantiteter träkol. Det var tydligt undantag från hans verksamt under fredsåren.

Andra världskriget. Hösten 1939 – hösten 1945.

Allmänt

Ransonering av kaffe, te och socker redan från 1940 därefter flera livsmedel. Mjölken blev ej ransonerad. Sista varan som ransonerades blev salt från 1 jan. 1945.

Efter freden släpptes ransoneringarna successivt. Kaffet var sist 1951.

Fam Petter

Man kan inte se några tydliga förändringar i Petters ekonomiska verksamhet pga kriget. De lyckades ju tom att börja bygga ett nytt bostadshus under kriget som flyttades in under fredsåret 1945.

Anna var jordemor i Annevare

Jordemor är inte någon shaman-liknande kvinna som nedkallar andar som skall skapa hälsa, utan det är helt enkelt en självlärd barnmorska.

Vilhelmina fick en sjukstuga 1918 och BB två år senare.

Lycksele hade också ett BB, men till båda orterna var det svårt med transporter.

1934 fanns en väg förbi Annevare och ungefär vid den tid gick det att åka buss både till Lycksele och Vilhelmina.

Men fram till 1934 var man egentligen tvungen att klara utav sina barnafödslar själva. Det var då man tog hjälp av jordemor, när det fanns någon och i Annevare var det faster Anna, som Fanny beskriver det.

Anna hjälpte kanske till i fler byar norrut som Strandbullen och Norra Bäsksjö men om det var så har jag inte lyckats få tag på någon berättelse.

Nytt hus och en modern lagård

En ny bostad på Petters tomt, som nu övertagits av Fabian, byggs under 2:a världskriget och blir inflyttningsklart 1945. I det nya huset satsar  man på centralvärme via en vedpanna i källaren. I källaren muras också en ugn för bakning av tunnbröd.

Det andra stora nybygget är den stora och moderna ladugården som börjar användas 1950.

Text nedan hämtad från VK.

Fabian Ekbäck bygger för framtiden, en imponerade ladugård.

Den blir 27 x 9,5 meter med rum för 8 kor, stall för två hästar, vidare kokrum och gödselstad.

Vidare har herr Ekbäck planerat anläggning av 3 nya betesvallar, som ett tillskott till hans tidigare odlade 6,5 har.

Stadsbidrag kommer troligtvis att uppgå till 3 500 kr.

Uppodlingen sker med den nya Settergrenfräsen, som hemmansägare Hennig Hedberg i Fianberg inköpt och kommer att gå som en dans, förklarar Ekbäck.

Hr Ekbäck är en framsynt jordbrukare, som med glatt humör ser framtiden an.

Allmän text

Skolor och skolgång

Folkskola

6-årig folkskola från 1878

Då fick skolan också en läroplan.

Allmänt införd 1920.

1937 blev folkskolan 7-årig

1950-talets folkskolan 8-årig

1962 blev folkskolan omdöpt till grundskola och förlängd till 9 år.

I Bäsksjö fanns närmaste folkskola, när Anna och Petter var 7 år. Den skolan var en B2-form skola vilket innebar att småskolan ( 1 och 2) hade ett klassrum och de andra barnen fanns i den andra lokalen (3, 4, 5 och 6).

Att gå i en byskola

Anna och Petters skolgång var väldigt olika. Petter slutade skolan redan efter  två år.  Han slutade därför att hans far hade dött och han behövdes som arbetskraft på gården i Annevare.

Anna bodde i Bäsksjö, som i slutet av 1800 och början 1900 var den största byn i Vilhelmina socken. Hon var dotter till Johan Kasper Johansson som 1914 blev föreståndare för poststationen i Bäsksjö. I byn fanns en skola (småskola och folkskola) och hon hade alltså gångväg till skolan. Man skulle även kunna säga att hon kom från ett mer litterärt hem än Petter och det blev aldrig aktuellt att hon skulle sluta före hon gått ut 6:an.

Även Anna och Petters barn kom från ett mer litterärt hem än genomsnittet i Vilhelmina socken.

De två år som Petter gick i skola var han boende i Bäsksjö, för att gå 5 km varje morgon och kväll det blev för långt. Den väg som fanns när Petter gick skola, mellan byarna Bäsksjö och Annevare, var enbart en kärrväg och ett skidspår på vintern.

Även Petters barn var inneboende i Bäsksjö under skoltiden. Men på lördag kunde man gå hem och sedan gå tillbaks på söndag kväll.

Samrealskola i Vilhelmina 1941

En kommunal mellanskola med rätt att ge realexamen.

Den ersattes 1961 med ett kommunalt gymnasium

Språkundervisning i Engelska i sjunde klass

1949 Språkundervisning i Engelska i sjunde klass i skolor med A-form.

Tillämpades alltså inte i Bäsksjö skola, som var en B2-forms skola.

1905 fick även flickor fick gå i läroverk

Vilken skola gick Petters barn

Efter folkskolan så gick alla Petters barn Malgomajskolan.

När Anna-Britt frågade om att få gå realskolan i Vilhelmina så blir svaret att hennes far tyckte att det är viktigt med rättvisa mellan barnen och han hade inte haft råd med realskola för alla barnen.

Realskola innebär boende och mat i Vilhelmina som måste betalas av föräldrarna.

Malgomajskolan var en internatskola, dvs den inkluderade boende och mat. I viss mån kan man ju också säga att eleverna arbetade för boende och mat. Skötsel av jordbruksmark och lagård var en central del av utbildningen.

Skolskjuts från -38

Närmaste skola för barnen i Annevare var naturligtvis Bäsksjö men eftersom det inte fanns någon väg dit förrän -34 och ingen skolskjuts före -38 så var man tvungen att hitta någon form av inackordering (boende) i Bäsksjö under skolterminerna. Anna-Britt berättar tex om boende hos Kasper Johansson, hennes morfar, som hade tydliga åsikter om hur barn skulle bete sig. Inte komma in med snö på kläder eller skor och sitta på soffan tills man blev bjuden till bords. Men Kasper var litterärt intresserad så han  ansåg naturligtvis att skolgång för barnbarnen var viktig.

Om kommunikationer

Vägar

Under Anna och Petters uppväxt fanns inga vägar i Vilhelmina socken. Med väg menar jag då en sträcka där man planerat marken / schaktat så att det går att åtminstone köra med lastbil. Som bilden visar fanns en väg till Vilhelmina från Åsele år 1902. Den vägen är också officiell på sätt att man kommit överens om hur den skall underhållas och plogas på vintern. I början 1900 så utnämnde man ansvariga för ett antal meter av vägen.

Från Vilhelmina till byarna fanns inga vägar, inte ens till de stora byarna Bäsksjö, Nästansjö, Latikberg och Järvsjö.

1922 byggde man vägen mellan Latikberg och Bäsksjö. Dessförinnan hade Latikberg fått vägförbindelse med Vilhelmina.

Detta innebär att nu kan gods och post transporteras dagligen mellan Vilhelmina och Bäsksjö. Man fick tex daglig postgång. Innan var det lantbrevbäring två gånger per vecka.

Till Annevare fanns fortfarande ingen väg och därför fortsatte den veckovisa lantbrevbäring. Vägen förbi Annevare byggdes ung 1932 och 1934 var man framme i Ulvoberg. Därmed startade också busstrafiken från Ulvoberg till Vilhelmina med daglig post och tidning.

Det var först 1934 som det skapades en officiell väg mellan Bäsksjö och Annevare. Då utnyttjande man statens erbjudande om en-kronas bidrag till nya vägar. Väggbyggaren fick en krona per meter väg i bidrag från staten. Vägen gick till Ulvoberg och till Fianberg där den anslöt till den större vägen mellan Vilhelmina och Storuman.

Med en väg som var farbar med fordon året runt kunde man också börja med skolskjuts för eleverna i de mindre byarna.

Kärrväg

Med det menas en vägsträcka som kan trafikeras med häst och vagn sommartid samt häst och släde vintertid. Det fanns en kärrväg från Annevare till Bäsksjö och det var naturligtvis efter den som lantbrevbäraren tog sig fram.

Kärrvägen har inget officiellt underhåll och kan ibland mer likna en stig i skogen än en väg men man vet i varje fall i vilken riktning man skall gå om man håller sig till kärrvägen.

Ordet kärrväg kommer från det faktum att det var värdefullt att åtminstone ha en väg som man kunde skuta en kärra på när man tex skulle frakta mjöl eller socker. En resa hem kunde medföra att man skulle transportera / frakta 100 kg.

Sommartid kunde häst och vagn trafikera den och på vintern behövde man en släde efter hästen för vägen/stigen var inte plogad.

Det gick naturligtvis även att gå på en kärrväg när det inte var vinter och snö och kallt i största allmänhet. Vintertid fick man lov att använda skidor när man skulle gå. Man gick med långa skor.

Post

Innan det fanns väg så sköttes post och brevförmedlingen av det man kallade lantbrevbäring. Posten kom fram men det kunde i vissa fall ta flera veckor mellan orter som man idag åker mellan i bil på några timmar.

Från 1917 kommer det daglig post till Vilhelmina.

1920 två turer lantbrevbäring till Bäsksjö.

1914 skapades en poststation i Bäsksjö men det var först efter att vägen till Latikberg och vidare till Vilhelmina, dvs 1930, som byn fick daglig post. Det var då som den dagliga busstrafiken till byn kom igång. Daglig från Vilhelmina.

Från 1931 trafikerades sträckan Vilhelmina Lycksele av en postbuss och därmed fick byn dagstidningarna varje dag. Tidningarna som kom från Umeå (VK) eller Lycksele (VF).

Till Annevare går post med lantbrevbäring tills postbussen till Ulvoberg kommer igång hösten 1934.

Den dagliga posten kom i en väska som öppnades och fördelades i Petters hus. Varför det blev just där, det vet jag inte men den postrollen hade man tills postväskan ersattes av postboxar vid vägen. I “postrollen” ingick det naturligtvis att hämta väska vid bussen på eftermiddan samt göra i ordning den på morgon och lämna den på mjölkpallen vid vägen.

Petter tog dessutom på sig att ha ett lager med frimärken som han sålde till byborna som ibland saknade det som skulle klistras på brevet / kortet.

Telefoni

Den fasta telefonin som man började bygga ut på 1900-talen var beroende av ett antal koppartrådar. En by med 5 telefoner behövde 5 trådar till en växel. För att så många som möjligt skulle få tillgång till telefoni i en by så fick man dela på tråden till växeln. I Annevare behövdes tre telefoner och de hade samma nummer med tillägget a, b och c. A-telefonen stod hos Anna och Petter och det var den som skulle ta emot samtal till byn och sedan koppla vidare. Där hade man en telefon med två knappar, en för att komma ut på linjen och en för att koppla vidare till “b” eller “c”. Samma typ av telefon användes också i företagen som s.k. sekreterar telefon. Om man tryckte på fel knapp så kunde man bryta ett pågående samtal.

Ringa till någon gjorde man genom att trycka ner knappen så att an kom till växeln. Den närmaste växeln fanns i Bäsksjö och där kopplade man samtalet till det nummer man angav eller kopplade vidare till någon större växel t.ex. den i Vilhelmina.

1916 dras telefontrådar till Bäsksjö.

Trådarna till Annevare drogs när den nya vägen blev anlagd, dvs. några år in på 30-talet.

Men behövde ju en farbar väg för att transportera stolpar och trådar så därför är vägen hönan och telefonstolparna ägget.

Inlandsbanan

1920 kommer Inlandsbanan till Vilhelmina.

Den fick stor betydelse under några år när det var missväxt och mat måste transportera norrut för att folk skulle överleva men då gick Inlandsbanan bara till Anundsjö i Ångermanland. Där lastade man om till hästtransport.

100 forbönder som fick halva lasset i ersättning för transporten.

Det var missväxt 1902 och 1903.

Radiosändare i Vilhelmina 1949

För att förbättra lyssningen på riksradio föreslås en sändarstation. Avstånd till närmast större station: 250 km (Sundsvall).

Sammanfattning

Familjen Ekbäck använde den kommunikations metod som staten rekommenderade – man använde posten för den familjeinterna kommunikationen.

I början av trettiotalet, när Petter hade flera uppdrag i Stensele socken (nuvarande Storuman), så finns det flera brev kvar från Anna, Petter och Fabian.

Post till Vilhelmina med lantbrevbäring c:a 2 veckor

Med inlandsbanan till Stensele  c:a 3 dar

Troligtvis hämtande och lämnade Petter post till huggarlaget i samband med att han provianterade (köpte mat) i Stensele.

Då blev totaltiden för ett brev från Annevare till Juktåns huggarlag 3-4 veckor.

Några historiska notiser – Vilhelmina

Under 1800 och in i 1900-talet

Under 1800 och en bra bit in i 1900-talet drev staten en aktiv politik för att befolka Norrlands inland.

Det gjorde man för att

• Förbättra det militära skyddet
• Skapa mer mat åt en ökande befolkning
• Förse den växande skogsindustrin längs norrlandskusten med råvara = virke

Det konkreta innehållet för t.ex. Anna och Petter i detta vara att man kunde förmånligt lån för byggande. Det gjorde Petter när han byggde det första egna huset, det vi kallar gamstugan, och det nya huset som man flyttade in i 1945.

Han sökte och fick också bidrag för torrläggning av myrmark när han röjde, dikade och odlade upp Tjärnmyran. Det var Svensk Mosskulturförening i Jönköping som gav tillstånd och beviljade bidrag till projekt som avsåg att dika ut en mosse.

I skogssammanhang kallas denna typ av mark för impediment. I nutid förekommer det att man lägger igen diken och dräneringar så att mossen återuppstår.

Under 1900-talet var tilldelning och upp odling av kollonat i inre Norrland ett sätt att lösa arbetslöshetsproblemen i Mellansverige. Till Möttingselberget, som var ett kollonat i Vilhelmina, kom det flera familjer från Eskilstuna. Där startade även Petters äldsta dotter, Magda, sitt familjeliv.

Nödår i Lappmarken 1907

Den felslagna skörden är huvudproblemet.

Kornskörden har helt slagit fel.

Potatisen är slut redan i november i fattigare familjer.

Landshövdingen anser dock att “man inte skall slå på larmtrumman för då mister befolkningen lusten att hjälpa sig själv”

Umebladet fortsätter att bagatellisera skildringarna av tillståndet i lappmarken.

Fösta banken i Vilhelmina 1917

Jämtlands folkbank öppnar 1917 i Vilhelmina

Foderbrist 1918

Bristen på hö är kännbar. Kan medföra att timmerdrivningen blir inställd.

Orsak: inlandbanans framdrivning har medfört goda förtjänstmöjligheter och därmed ökat antal hästar.

Sjukvård i Vilhelmina 1925

1925 finns en sjukstuga i Vilhelmina

Ny sjukstuga 1928.

Dessutom fanns en institution som kallades centraldispensären som ursprungligen skapats för att spåra smittsamma sjukdomar som TBC men som fick ungefär samma funktions som dagens hälsocentraler. Man gick till dispensären för vaccination och allmän undersökning. Jag följde Anna några gånger till dispensären och hon fick alltid åka hem samma dag, blev alltså inte inlagd på sjukstugan.

Mejeri 1928

Ett mejeri byggs i Vilhelmina 1928 och en förening bildas som skall driva mejeriet.

Medlemmar i den föreningen är mjölkleverantörerna, tex Petter.

Men för att Petter skall kunna leverera / sälja mjölk till mejeriet så måste det finnas en väg som åtminstone kan trafikeras med en lastbil. Den vägen till Annevare finns först 1930.

Nödutspisning av barn 1932

Nödutspisning av barn

175 i Vilhelmina socken. Bara 7 i Latikberg församling.

Folktandvårdsklinik i Vilhelmina 1949

Eldning i kojan.

En eldplats i mitten av kojan med rökutgång genom taket ger det bästa värmeutbytet och kan därför värma även en stor koja. Elden fungerar även som belysning eftersom man inte ville använda.

Av kaminerna var det den s.k. Norge-spisen som var populärast. Slukade mycket ved man värmde bra och var lätt att laga mat på. Men med kamin var man tvungen att kosta på fotogen för beslysningen.

En getare berättar

Jag gick hemifrån tidigt på morgonen med matsäck i näverkonten. Jag skulle hjälpa till att åtminstone mjölka våra getter, så det gällde att vara ute i tid. Sedan måste jag följa kohopen hela dagen och när det blev middagstid, skulle vi alltid göra upp en stor eld och på den riva mossa, det skulle ryka riktigt ordentligt Korna lade sig i ring runt röken och all broms och mygg försvann. Getaren fick också en vila, alltid med en getmage som huvudkudde.

Det fanns flera getare på skogen så ibland träffade vi på varandra. Då blev det strax lite roligare. Vi byggde kojor och ibland plundrade vi både getingbon och humlebon, så vi var nog inte alltid så snälla. Sedan skulle korna ha sin saltdos för dagen. Getaren bar alltid en saltväska med sig, det gillade korna skarpt. Då var det för en liten getarflicka att akta sig så när hela kohögen kom rusande.

Äntligen blev det kväll och fick vända hemåt vid femtiden. Korna drog iväg ganska långa vägar, ibland tog det någon timma innan vi nådde hem. Ibland var det regniga dagar, ibland hela veckor som det var trista dagar.

Alla vattendrag, bäckar och åar, blev väldigt strida. Hur skulle en liten getarflicka komma över? Jo, det var att hänga sig på ryggen på någon lämplig ko och hålla sig kvar tills kon var över och samma procedur blev det på hemvägen förstås. På den tiden fanns inte en enda bro i skogen.

På 1930-talet fanns inga regnkläder, inte heller gummistövlar. Vadmalsbyxor stod bra emot vätan, men riktigt regniga dagar var nog vadmalsbyxorna tyngre än vad man själv vägde innan jag kom hem. Som regnrock hade mamma sytt en stor rock av lärft. Den dränktes in i kokt linolja ett flertal gånger och på fötterna hade jag blötkängor av läder.

Från boken: Bort längtande vekhet

Året var 1919

Det levde ett stilla liv mellan himmel och jord. Jorden gav dem grödor och bete till boskapen. Från himlen kom solens värme och det välsignade regnet. De visste att tillvaron styrdes av makterna, gode och onda. Ett år kunde rågen stå tät och ljusgul, ett annat kunde den ligga grå och rutten i blötan. De visste att lyckan ständigt växlade. Men det som alltid gällde var att göra så gott man kunde. En tröst var att glädje alltid fanns nära till hands: Den nya kalven, slåttergillet till midsommar eller bröllop på granngården. Eller bara årets fina kålrötter.

Från Lisa Johanssons Födsel och det nyfödda

Äkta mannen fick inte visa sig i det rum där föderskan låg. I de vanligen små stugorna med ett enda rum fick män ofta förbise regeln. Barnen skulle i god tid utvisas till lagården. De minsta barnen fick ibland skickas till en granne. Alla var hjälpsamma, en oskriven lag. Blev en barnsäng långsam och svår måste dock mannen tillkallas. När en kvinna fött var det en stor lättnad för familjen. Ansågs barnet klent måste föräldrarna eller någon annan förrätta nöddop. Den nyfödde fick inte dö som hedning. Moderna “kyrktogs” samtidigt som makarna kom till kyrkan för att döpa barnet.

Noggranna råd fanns hur den nyfödde skulle lindas med många tyglager. Underst las alltid torr mossa som drog åt sig fukt , man skulle inte behöva byta så ofta. Till spädbarnet syddes en mössa som det skulle ha på sig både sommar och vinter. Till slut packades allt in i en speciell kappa av hemvävt ylle. Den nyfödde såg snart ut som en mumie. Man får betänka att temperaturen i de små stugorna under året kunde variera mellan minus 40 och plus 30 grader.

Hos storbonden bjöds gifta män och kvinnor på “barnsöl” efter dopet. Det bjöds rikligt med mat och brännvin. Kalaset kunde pågå upp till en vecka. Ungdomar kunde bjudas om de var konfirmerade. Men pojkar och flickor skulle inte leka tillsammans utan äldre med. Det ansågs osedligt, för många äldre t o m syndigt.

Bland torpare och småbönder förekom inget “barnsöl”. De var bara tacksamma om allt gått väl.

Sigrid i Bäsksjö var frivillig jordemor och i den rollen fick ofta gå långa sträckor. Sigrid var dåtidens barnmorska som troligtvis hjälpt till i Annevare.

Skogshästen Nordsvensken

Skogshästen i Norrland hade ett tungt och omväxlande jobb. Hans skogsarbete började på senhösten efter snöfall och sedan marken frusit. Köraren hade då lyckats skriva kontrakt på en avverkning, helst nära flottled. Men ibland långt uppe i något berg. Någon vecka fick läggas ner på att trampa upp “basvägen” från avverkning till avlägg för flottning. Körarna talade om “en-vändas väg”, en sådan kunde vara en mil lång. “Fyra-vändors” var kortare. En vända i detta fall står för hur många lass man hann på en dag.

Vid “fyra-vändors” väg blev det naturligtvis mer lastning och lossning på en dag än tex “två-vändors” väg.

Frusna sjöar och mossar och lagom utförslöpa gillade både häst och kusk. Men ett enda litet motlut kunde starkt begränsa lassen.

Varifrån kom den Nordsvenska hästen? i Norrland talades det före 1900 om flera favoriter, tex Hälsingehästen och Jämthästen. De var alla relativt små och kraftiga.

Från sekelskiftet talades om “Nordsvensken”. Den var ganska liten men kraftigt byggd häst. Den klarade att ta sig fram i både djupsnö och på ishalka med broddar. Den skulle klara tungt arbete även i minus 40 grader.

Den är trofast en körare som behandlar honom väl. Begärs att han skall dra ett alltför tungt lass hjälper varken svordomar eller tömmar. Då rör hästen sig inte. Den känner bäst vad som är möjligt. Den rör sig inte.

En körare som inte tappar humöret och alltid vårdar hästen får en vän för livet.

Långt sedan huggarna i kojan ljudligt insomnat, pysslade köraren om hästen i stallet på andra sidan den tunna väggen. Han rensade mun och nos från skum. Han ryktade och torkade, gav hästen ljummet vatten, och kanske la ett gammalt fårskinn över korsryggen om det var kallt.

Framförallt är det lynnet som gör Nordsvensken oöverträffad som skogshäst. Den är lugn och klok. Samtidigt kan den ta fram ett förbluffande temperament när det krävs. Det gör den ofta i skogen. Tvära motlut, fastfrusna vindfällen under snön. Hästen känner marken och den kan alltid lägga i en extra växel.

Barnfödslar i skogstorpet

Barnfödslar i skogstorpet

I varje skogstorp föddes årligen ett barn så länge hustrun orkade. Redan vid 5 år var de i arbete oftast som getare med torpets fåtaliga boskap.