Offentliga dokument

Dokument beskriver att skogsarbete i Norrland, inklusive Lappland och angränsande områden, ofta var en vintersyssla för bönder eller lantarbetare. (Skellefteå museum)

I artikeln “Skogsarbetaren och hans verktyg” framgår att under första världskriget och därefter ökade behovet av arbetskraft i de glesbefolkade “lappmarkssocknarna”. (ksla.se)

Dokumentation finns om boendeförhållanden: skogsarbetare bodde ofta i enklare “skogskoj­or”, stall för hästar, transport med häst var vanlig före mekanisering. (Skellefteå museum)

Det finns studier om kvinnor som arbetade i skogsbruket mellan 1930-talet och framåt – t.ex. som “kockor” i skogsarbetarlag. (deepdyve.com)

Administration, ägande och policy

I rapporten från Skogsstyrelsen om “Forest Management in Sweden – Current Practice and Historical Background” framgår att före 1950 förståelsen av skogsbruk och ägandeförhållanden (inklusive i Norrland) utvecklades och att det finns dokumentation för just perioden. (docslib.org)

Arkiv hos t.ex. Norrbottens Museum visar att det finns dokument från företag, privatpersoner, bruk och andra – som kan innehålla skogsarbete, flottning, virkestransport, etc. (en.norrbottensmuseum.se)

Speciellt för “södra Lappland”

I materialet från Institutet för språk och folkminnen finns bland annat folkminnesmaterial för “Det som en gång var: ett småbrukarår i södra Lappland”. Det innebär att kultur- och arbetsliv i området är dokumenterat. (isof.se)

Även generellt för skogsbruk i Sverige norrut finns dokumentation om skogsarbetets villkor, verktyg, transport och arbetskraftsflöden.

Skogsarbetarbostädernas utveckling från koja till by

Skogsarbetarna bodde i skogskojor eftersom avverkningsplatserna låg långt hem­ifrån. Arbetarna byggde kojorna själva av trästockar som de fällde på platsen. Vanligaste typen var eldpallskojor eller kolarkojor. En statlig skogsarbetarutredning visade att kojorna hade undermålig standard eftersom de bland annat var rökiga, kalla och blöta. Vidare kunde hästar och skogsarbetare bo i samma koja. Skogs- och flottningshärbärgeslagen infördes 1920 och skärptes 1937. Enligt lag blev arbets­givaren ansvarig för skogsarbetarnas boende och skogsarbetarna fick rätt till trägolv, fönster och utedass. På 1950-talet kom både skogsarbetarbyar och monteringsbara baracker som förbättrade standarden ytterligare.

• Dela på Linked in
• Dela på Twitter
• Dela på Facebook

Skogskojor

Skogsarbetarna bodde i tillfälliga bostäder eftersom avverkningsplatserna ibland låg flera mil från bebyggelsen. Oftast bodde de i skogskojor men kunde även inkvarteras i fäbodar och bryggstugor. I kojorna skulle de bo en eller flera veckor i sträck under vintermånaderna när arbetet utfördes.

När skogsarbetarna kom fram till avverkningsplatserna bodde de antingen i en redan befintlig koja eller byggde en ny på tjälad mark. De byggde även stall till hästarna. Att bygga en koja tog två till tre dagar men ibland en hel vecka. Fram tills dess bodde skogsarbetarna utomhus i en riskoja, under en gran eller nära en eld.

Eldpallkojor

Eldpallkojorna var byggda av stockar med en eldstad i mitten, som kallades för eldpall. Ovanför eldpallen fanns ett hål eller en skorsten. Under 1800-talet och in på 1900-talet timrades inte alltid väggarna, vilket innebar dragiga kojor som tätades med mossa eller rester av hö. För att skydda mot kyla kunde eldpallkojorna delvis byggas ner i jorden och få utsidan tätad genom uppskottad mossa, jord och snö. Kojorna var i många fall utan fönster och hade jordstampade golv.

Skogsarbetarna utanför enkel timmerkoja tätad med mossa. Foto: Skogsmuseet i Lyckseles fotosamling.

Kojorna byggdes för mellan 8-30 skogsarbetare som sov tätt ihop på breda britsar med fötterna mot eldpallen. Britsen bäddades med granris och i vissa fall hade skogsarbetarna med sig fårskinnsfällar. Skogsarbetarnas kläder var blöta efter arbetsdagen. Skjortorna byttes ut men byxorna fick torka på kroppen. I regel sov de med kläderna på som skydd mot kylan. Elden värmde kojan och fungerade som ljuskälla. Värmen från elden torkade även skogsarbetarnas vantar och sockar som hänges upp i taket tillsammans med hästarnas seldon.

Kolarkojor

Kolarkojor byggdes för mindre avverkningar och rymde upp till fyra skogsarbetare. Kolarkojan byggdes på så sätt att en takås bars upp av lutande träben. Rundvirke lutades mot takåsen och tätades med torv, mossa och jord. Kojan tätades ibland även med kolstybb, som var en massa gjord av kol, sand, lera och tjära. Kojorna var ibland delvis nedgrävda i jorden eller byggdes mot en sten.

Bristande boendeförhållanden

Redan 1907 larmade provinsialläkaren Adolf Hessler om bristande boendeförhållanden i skogsarbetet. Domänverket började bygga kojor av högre standard och efter nästan tio år genomfördes en statlig skogsarbetarutredning. Den visade att innertak, fönster och trägolv många gånger saknades. Vidare var kojorna ofta rökiga, kalla och dragiga. Taket kunde vara så dåligt att det rann vatten efter väggarna. Hästar bodde i samma koja som arbetarna eller hade så dåligt stall att isen på hästen inte tinade under natten.

Skogs- och flottningshärbärgeslagen

Skogs- och flottningshärbärgeslagen infördes 1920 och innebar att arbetsgivaren blev ansvarig för arbetarnas boende. Enligt lag skulle kojorna skydda mot kyla, regn och snö. Vidare skulle arbetarna ha tillräckligt med utrymme. Trots lagen var det få kojor som uppfyllde kraven i början på 1930-talet. 1937 skärptes skogshärbärgeslagen och nu definierades tillräckligt med luftutrymme till fem kubikmeter per arbetare. Arbetarna fick rätt till trägolv, fönster, två meters takhöjd och utedass. Om arbetslaget var fler än tio skogsarbetare rekommenderades gemensam hushållning.

Förbättringen

Eldpallkojorna som byggdes ända in på 1940-talet utvecklades hela tiden. Kojorna kunde timras och byggas tätare än de tidigare varianterna. De bättre kojorna hade fönster, golv och spåntade brädor på taket. Det föreslogs att kojor skulle ha gemensamma ytor som torkrum, matbord och gemensam hushållning. Ett eget rum eller ett avbalkat hörn skulle finnas för kockan. Nya typer av timrade kojor byggdes efter ritningar som yrkesinspektionen utvecklat. På timrade kojor som inte uppfyllde detta, byggdes en utbyggnad av brädor där torkrum och kockans rum placerades.

En modernare typ av skogsarbetarkoja, som blev vanlig under 1940- och -50 tal. På trappan sitter de två kockorna och samtalar. Okänt var bilden är tagen och vilket år. Foto: Skogsmuseet i Lyckseles fotosamling

Efter arbetsdagen

Livet i skogskojorna såg väldigt olika ut beroende på tidsperiod och skick på kojorna. Det är stor skillnad på de tidiga kojorna som var trånga, mörka och kalla jämfört med skogsstationer med indragen el. Efter arbetsdagen kom skogsarbetarna tillbaka till kojorna för att fylla på energi genom mat och vila. Om skogsarbetarna hade ork så spelade de kortspel och diskuterade ämnen som politik, kärlek och religion.

När kojorna låg på rimligt avstånd till en by förekom det att skogsarbetarna och kockorna for på dans. Vissa arbetare hade även med sig instrument som de spelade för de andra i kojan.

Interiörbild från gammal skogsarbetarkoja. Okänt var bilden är tagen och vilket år. Lägg märke till alla kaffe- och stekpannor som trängs på eldpallen. Var och en bekostade sitt eget kaffe och sin mat. Eldpallen kallades i folkmun för fläskaltaret, tack vare den stora mängd torrsaltat amerikanskt fläsk som man stekte och åt. Foto: Skogsmuseet i Lyckseles fotosamling

Baracker och barackbyar

Monteringsbara baracker kom på 1950-talet. Mellan huggningarna kunde väggarna monteras ned och flyttas till nästa ställe. Det förbättrade boendeförhållandena för skogsarbetarna. Istället för eldstad hade barackerna en järnspis.

En barack kunde ha ett rum för skogsarbetarna, ett rum för köket och ett rum till kockan. I dessa kojor fanns både en järnspis i köket och en i rummet där skogsarbetarna sov. Det fanns även monteringsbara stall, bland annat en typ som rymde tre hästar. I barackbyar fanns det flera baracker och i dessa fall hade funktionerna delats upp i olika byggnader. Skogsarbetarnas bostad, matsalen och kockornas bostad hade skilda baracker.

Skogsarbetarbyar

Skogsarbetarbyar skulle locka arbetskraft under 1950-talets arbetsbrist i skogsbruket. Byarna uppfördes i närheten av avverkningsplatserna och var permanenta bostäder. Förutom bättre bostäder erbjöds skogsarbetarna fasta helårsanställningar. Arbetskraft rekryterades även från Finland och Norge vid denna tid.

Byarna bestod av moderna bostäder försedda med kylskåp, elektrisk spis och rostfri diskbänk. I bostäderna fanns även badrum med tvättställ, badkar och toalett. Ett separat rum för tvätt och ett rum för vedeldad panna fanns i källaren. Byarna innebar att skogsarbetarna kunde dagpendla istället för att bo i skogskojor.

Familjerna som flyttade in i husen hade tidigare haft tvättstuga vid sjön, vatten som hämtades från brunn och en vedspis som värmekälla. I dessa skogsarbetarbyar var det inte helt ovanligt att majoriteten av arbetskraften var finländsk eller finlandssvensk.

Skogsstationer

För skogsarbetare utan familjer byggdes skogsstationer som skulle ligga nära samhällelig service. Skogsstationerna kunde likna barackbyarna men var istället placerade nära eller mitt i byar.

I skogsstationerna fanns bland annat sovdel, matsal, kök, omklädningsrum, tvättrum, torkrum och bastu. Stationerna hade indragen el och i vissa fall även TV i ett sällskapsrum. En skogsstation kunde exempelvis bestå av 11 rum som rymde 36 skogsarbetare, fyra kockor och två förmän.

Referenser

• Ager, Bengt. 2012. Skogsarbetets rationalisering och humanisering 1900-2011 och framåt. Umeå: Sveriges lantbruksuniversitet/ Institutionen för skoglig resurshushållning.
• Johansson, Ella. 1994. Skogarnas fria söner – maskulinitet och modernitet i norrländskt skogsarbete. Stockholm: Nordiska museet.
• Nilsson, Birger. 1984. Vårt dagliga bröd – En rapport från skogsriket 1850-1950. Östersund: ABF Jämtland-Härjedalen.
• Nyberg, Eva. 1993. Från koja till skogsarbetarby – ett skogsbolags boställen i Svanningen. I Jonsson, Leif och Berg, Kristian. (red.) Landsbygdens bostäder. Bebyggelsehistorisk tidsskrift, 24:127-139.
• SOU 1933:38. Kungl. Socialstyrelsens utredning och förslag rörande förbättrande av skogs- och flottningsarbetarnas provianterings- och matlagningsförhållanden under vistelsen i skogarna.
• SOU 1949:19. 1945 års skogshärbärgesutrednings betänkande del 2.
• Vallström, Maria. 2010. Skogens moderna rum – Skogsarbetets boende i Jämtlands län under 1900-talets första hälft, Östersund: Länsstyrelsen i Jämtlands län. Skogens arkiv hemsida, Om livet i skogen, http://arkivcentrumnord.se/skogensarkiv/livet_i_skogen_text.html, hämtad 27-11-17.

Kockor hade stor betydelse i skogsbruket

I början på 1900-talet visade både utredningar av läkare och staten att skogsarbetarnas mat var enformig och näringsfattig, en hälsofara. Maten bestod mest av kaffe, fläsk och kolbullar. Kockor anställdes i syfte att förbättra arbetarnas hälsa. I många fall var kockorna enbart 14-20 år gamla men hade hemifrån förvärvat kunskaper som behövdes i självhushållning. På 30-talet infördes kurser i bland annat näringslära och enkel sjukvård. Det var ett hårt arbete som ändå var attraktivt eftersom det var välbetalt yrke för kvinnor under denna tidsperiod. Systemet med kockor blev mer vanligt mellan 1930- och 1950-talet.

Bakgrund

Skogsarbetarna bodde i skogskojor långt hemifrån de månader som arbetet pågick, främst under vintersäsongen. När skogsarbetarna själva lagade sin mat i kojorna blev det främst kaffe, fläsk, knäckebröd och kolbullar. Kolbullar är vatten blandat med vetemjöl som stektes i flottet från fläsk i en gjutjärnsstekpanna. Skogsarbetarnas kost utreddes av staten 1933, vilket visade att maten var näringsfattig. Ett gemensamt hushåll, ett så kallat kocklag, med en kocka eller kock skulle förbättra kosten.

Kocka

De flesta kockorna var kvinnor, men i några fall har män varit kockar i kojorna. Att det blev kvinnliga kockor var från början ingen självklarhet, men den statliga utredningen 1933 kom fram till att kvinnor var bättre lämpade för yrket och hade erfarenhet av arbetsuppgifterna sedan tidigare. Dessutom ansågs kvinnor generellt vara bättre på ekonomi, vilket behövdes för att beräkna kostnaderna för maten. Lönen mellan kvinnor och män var på denna tid ojämställd och därför blev kockornas lön lägre, vilket föredrogs av skogsarbetarna som ville ha billiga måltider.

Kocklag

Skogsarbetarna bildade tillsammans ett kocklag och anställde en eller flera kockor. Rekommendationerna från den statliga utredningen var en kocka för ett hushåll på 10-12 arbetare. En av skogsarbetarna utsågs till hushållsföreståndare, ibland kallad för ”kockfar”. Utöver sina vanliga arbetsuppgifter var hushållsföreståndaren ansvarig för det gemensamma hushållet och samarbetade med kockan. Kockan ­bi­stods med bland annat hämtning av matbeställningen och att få lön från skogsarbetarna. Kocklaget ägde husgeråd och servis gemensamt, vilket auktionerades ut efter säsongens slut eller togs med av föreståndaren till nästa kocklag.

Utbildning

Kockakurser, som skulle garantera kvalitén på kockornas arbete, infördes under 1930-talet. Först från enskilt håll av exempelvis lanthushållsskolor, sedan beviljade riksdagen till en början gratis kurs för 500 kockor.

Kurserna innehöll undervisning om näringslära, födoämneslära, ekonomi och enkel sjukvård. Kocka­kurserna professionaliserade kunskaper som tidigare förts vidare av familjen och mer därtill. En kunnig kocka minskade kostnaderna för maten jämfört med om skogsarbetarna var och en lagade sin mat.

Kockorna hade kunskaper i att beräkna matåtgång och att ta till vara matrester. En kocka utan dessa kunskaper riskerade att öka matkostnaderna. Under 1940-talet anställdes även kockakonsulenter som reste till skogskojorna och gav råd till kockorna.

Kockakurs anordnades av Länsarbetsnämnden 1943 i Västmanland, Kölsta. Under vintern 1942-43 arbetade över 6 000 kvinnor som kockor runt om i norra Sveriges skogar. Kursledare Dagny Hedfors vid bordsändan. Foto: Skogsmuseet i Lyckseles fotosamling

Maten

Kockorna tillagade husmanskost från grunden. Ofta köptes en halv eller en hel gris eller ko, där inälvorna användes till pölsa och blodet till blodbröd eller blodpudding. Av benen kokades buljong.

Intervjuade kockor berättar hur tungt arbetet var att stycka de helfrusna djuren med yxa eller handsåg. Maträtter som ärtsoppa, grytor, blodpudding, pölsa och fläsk med bruna bönor var vanliga maträtter i kojorna. Efter middagen fick arbetarna efterrätt. Kräm eller soppor gjordes av torkad frukt. Blåbär eller lingon användes till kräm och sylt. Bröd kunde bakas med rester från välling eller gröt.

Arbetsdagen

Kockans arbetsuppgifter var förutom matlagning att städa, hålla kojan varm, bära in ved och vatten. Ibland ingick även enklare sjukvård, tvätt och lagning av kläder. Fotot är taget under 1940- eller 50-tal, då ansågs det också viktigt att öka hemtrevnaden i kojan. Det kunde kockan göra genom att t.ex. hänga upp gardiner. Foto: Skogsmuseet i Lyckseles fotosamling.

Kockorna kunde arbeta från klockan 4 på morgonen till klockan 9 på kvällen. Dessutom arbetade de även söndagar med att storstäda kojan medan skogsarbetarna åkte hem till sina familjer.

Arbetsdagen började med att göra i ordning kaffe och smörgåsar. Middagsrester, välling eller gröt dukades fram som frukost. Potatis och sill var också vanlig frukostmat. Klockan 12-13 serverades middagen som var dagens största måltid. Kaffe med dopp fick skogsarbetarna på eftermiddagen. På kvällen åt skogsarbetarna rester. Gröt eller välling var vanligt kvällsmål.

Kockorna diskade, bar in ved och vatten, höll kojan uppvärmd, dukade, gjorde inläggningar och beredde kött mellan måltiderna. Därutöver kunde kockorna bädda sängar, laga kläder och tvätta om det ingick i avtalet. När disken var gjord, slasken var tömd och nytt vatten var inburet och förberedelser för morgondagen var gjorda, avslutade kockorna arbetsdagen.

Boende

Skogskojornas standard varierade stort även om det mellan 1940- och 1960-talet blev allt mer ordnat. En del kojor var förfallna fäbodar medan andra kojor var moderna baracker. I barackerna kunde kockorna bo i ett eget rum placerat nära köket, ibland kallad ”kockaburen”.

I kojorna som var i sämre skick fanns det bara ett rum där alla sov i samma rum. I mitten av rummet fanns en järnspis placerad ovanpå eldstaden. I dessa fall gjordes en avbalkning mellan kockornas och skogsarbetarnas sovplatser. Avbalkningarna var gjorda av papp eller ibland bara ett tygstycke.

Ofta ensam kvinna

Kockorna sågs som respekterade arbetskamrater. Det var vanligt att kockorna hade anhöriga eller bekanta bland skogsarbetarna, vilket gjorde att de andra skogsarbetarna oftast uppförde sig väl i kojorna. Ändå upplevde kockor både uppvaktningar och sexuella anspelningar.

Det finns historier om kockor som hade en hård attityd och gav svar på tal genom vara ”ful i mun” när någon betedde sig olämpligt. Generellt verkar skogsarbetarna varit mån om att det skulle fungera bra eftersom kockornas arbete var väldigt uppskattat. Kockorna kunde ibland hitta sin blivande make i kocklaget.

Arbetet

En kocka kunde på 1930-talet tjäna 35 kronor i månaden med fri kost och boende. En piga under samma tid tjänade under 25 kronor. Dessutom upplevdes kockayrket som friare eftersom arbetet lades upp som kockan själv ville, jämfört med pigor som var underordnade andra i hushållet. Årets övriga säsonger arbetade en del kockor med skogsplantering, skogsröjning, hyggesrensning eller kottplockning.

Slutkockat

Skogsarbetarna gick från att arbeta med såg och yxa till att arbeta allt mer med maskiner, vilket innebar färre skogsarbetare. Ett gemensamt hushåll behövdes inte i samma utsträckning som tidigare.

Vidare skapades fler andra arbeten för kvinnor i och med att industrisamhället växer under 1950-talet. Kockayrket tappar sin attraktion.

I slutet på 50-talet blev det bättre vägar och möjlighet till att dagpendla, vilket gjorde att skogsarbetarna kunde bo hemma och ta med sig matsäck. Yrket som skogskocka försvinner under 1960-talet.

Radiointervju och film

Arkivpärla: Kockan Edith berättar om mathållningen i timmerskogen
Film: Kockan i skogen

Referenser

• Johansson, Ella. 1994. Skogarnas fria söner – maskulinitet och modernitet i norrländskt skogsarbete. Stockholm: Nordiska museet.
• Lagerström, Marica. 2016. En utställningssynopsis till Huggarepoken på Skogsmuseet i Lycksele. Umeå: Umeå Universitet/ Institutionen för kultur- och medievetenskaper. SOU 1933:38. Kungl. Socialstyrelsens utredning och förslag rörande förbättrande av skogs- och flottningsarbetarnas provianterings- och matlagningsförhållanden under vistelsen i skogarna.
• Vallström, Maria. 2010. Skogens moderna rum – Skogsarbetets boende i Jämtlands län under 1900-talets första hälft. Östersund: Länsstyrelsen i Jämtlands län.
• von Stedingk, Henrik. 1996. Kockan i skogskojan. Skogshistoriks essä. Umeå: Sveriges Lantbruksuniversitet/ Institutionen för skogsskötsel, Institutionen för skoglig vegetationsekologi.
• Skogens arkiv hemsida, Kockan på kvirebo, http://arkivcentrumnord.se/skogensarkiv/kockan_pa_kvirebo.html, hämtad 13-11-17.

En kanske bortglömd yrkesgrupp i skogen

De var en del av den tidiga effektiviseringen av skogsbruket men deras jobb har sällan skildrats i historieskrivningen. SLU och skogsmuséet bjuder nu på lite av innehållet i en kommande bok om de kvinnor som utförde ett livsviktigt jobb i skogskojorna under 1900-talets första hälft.

https://www.skogsaktuellt.se/dotnet/getimage.aspx?img=137903&w=-1294&ow=640&h=-694&oh=317&siteID=97&q=90

Skogskoja i Åseletrakten omkring 1940. Kockan hette Vilma Kristoffersson och kom från Lomsjö – på bilden sitter hon omgiven av huggarlaget.    Foto: Edor Persson/Västerbottens museum.

I skogsbruket och skogsindustrin jobbade under första hälften av 1900-talet fortfarande nästan bara män – huggare, flottare och sågverks- och cellulosafabriksarbetare. Men det fanns ett undantag – ”kockorna”, det vill säga de kvinnor som jobbade som kockar i huggarlagens skogskojor i framför allt norra Sverige.

Kockorna var i regel unga kvinnor i 15-årsåldern – ofta en dotter eller en syster till någon av de manliga huggarna.

– För de flesta var jobbet som kocka första jobbet. Om det inte var det så hade man kanske tidigare jobbat som piga. Det var heller sällan ett jobb som tjejerna sökte utan de blev tillfrågade, berättar historikern Anna-Maria Rautio som varit med och jobbat med boken ”Kockor – skogsbrukets glömda hjältar och som till vardags jobbar som jakt- och klövviltsansvarig på Sveaskog i Västerbotten.

Veckomatsedel från en huggarkoja

Bruket att ha kockor som skötte matlagningen åt skogshuggarna började uppstå på 1920-talet då en moderniseringsvåg svepte över Sverige, vilket bland annat medförde att skogsbolagen lovade höja boendestandarden i huggarlagens skogskojor. Något som i sin tur medförde att huggarlaget började samarbeta om hushållning och matlagning och sedan började anlita en kvinnlig kock.

Det manuella skogsbruket där arbetarna gick med yxa och häst är väldokumenterat.

– Kvinnornas insats har ofta reducerats till att vara matleverantör, men det var ju inte bara mat utan själva bränslet i skogsbruket och ett måste för att verksamheten skulle fungera, säger Anna-Maria Rautio.

Forskningsprojektet om kockorna var ett samarbete mellan SLU och Skogsmuseet i Lycksele som finansierades av Skogssällskapet. Boken och den vetenskapliga artikel som kommer att publiceras under hösten 2020 bygger på sammanlagt 30 intervjuer med tidigare kockor i Norrbotten, Västerbotten, Jämtland och Ångermanland.

Arbetskraft och mobilitet

• En artikel ”Skogsarbetaren och hans verktyg” (K. Skogs- och Lantbruksakademiens tidskrift 1988) konstaterar:

“Vid tiden för första världskriget hade de glesbefolkade lappmarkssocknarna fått stort behov av arbetskraft … från … vissa inlandssocknar som Vilhelmina …” (ksla.se)
Detta visar att folk från Vilhelminaområdet både arbetade i skogen och att arbete erbjudits i sådana socknar — en indikation på att skogsarbete var en betydande sysselsättning.

Omfattning och ekonomiskt värde

• I socken- och bygdebeskrivningen för Vilhelmina för åren 1932–35 står följande:

“Av skogsarbete ha vilhelminaborna … haft en inkomst av i medeltal 635.000 kronor per år, vartill komma skogsvårdsarbeten för cirka 56.000 kr. per år.” (Västerbottens museum)
Detta visar att skogsbruket inte bara var en sidoverksamhet utan bidrog i betydande grad till inkomsten i området.

• Samma källa ger också:

“Under åren 1932—35 såldes från Vilhelmina socken 20.828.337 kubikfot virke för en beräknad summa av 5.316.000 kronor.” (Västerbottens museum)
Detta visar på stor volym och kommersiell betydelse för skogsbruket i området.

Förhållanden och villkor

• En generell källa för skogsarbete beskriver vintersäsongens verklighet:

“Säsongsarbetarna stannade från förvinter till vår … Bolagen byggde en del skogskojor … men … på vissa avverkningsplatser fanns inga kojor i närheten.” (skogsbygden.se)
Även om just denna källa inte är specifikt för Vilhelmina, är den mycket relevant för liknande inlandsskogsområden och ger en bild av arbetsvillkoren som sannolikt också gällde där.

Dokument från några avverkningar

————————————————————————————————————————

Det var till å va ung och ha humor, annars hadd man aldrig klara opp det

Iréne Gustafson

“Det var till å va ung och ha humor, annars hadd man aldrig klara opp det…” Om kockorna i skogen

Hemma i vårt kök på 1960-talet serverades ganska tung mat; fläsk med löksås, palt, kalops… Allt var hemlagat, precis som pölsan, kalvsyltan och leverpastejen. Fruktkräm var en vanlig efterrätt. Min mamma Gunhild – då i dryga 30-årsåldern – hade redan lång erfarenhet av matlagning och bakning. Hon tog också hand om kött som skulle styckas. Mamma är borta nu och jag önskar jag hade frågat henne mer om just maten, medan tid var. Jag begriper i alla fall att hennes år som småbrukardotter och kocka på 1950-talet avspeglade sig i vårt kök – liksom det gjort och gör hos många andra hushåll i norra Sverige. Inte konstigt, tusentals kvinnor arbetade som kockor ute i skogarna årtiondena runt andra världskriget, och de allra flesta hade sin bakgrund i en jordbrukarfamilj. Men, vad innebar det att vara kocka och vilken betydelse hade kockan för det arbete som utfördes i skogen förr? Arbetet med boken ”Kockor – skogsbrukets glömda hjältar”, som framför allt bygger på drygt trettio intervjuer med tidigare kockor, har gett mig många svar.  
 
 Jordbrukardöttrar rekryteras

Kockorna var ofta bara mellan 14 och 20 år. I regel var de ogifta och bodde fortfarande hemma, i en by ett par mil ifrån den huggarkoja där de skulle komma att arbeta. Det var nästan alltid en huggare, körare, kronojägare eller kanske en granne som frågade om kvinnorna ville ta arbete som kocka. Ibland tillfrågades föräldrarna som i sin tur antingen frågade, uppmanade eller rentav tvingade sin dotter att ta jobb i skogen. En del fick jobb direkt via sin pappa eller bror, som arbetade i skogen. Kockorna blev ofta mer eller mindre inkastade i arbetet utan någon förberedande utbildning eller inskolning. Många hade ändå genomgått en allmän matlagningskurs som var vanlig i skolan förr, det så kallade skolköket. Men, att vara uppvuxen i en jordbrukarfamilj tycks ha varit den vanligaste och bästa förberedelsen.

Mark- och ägarstrukturer

• I arbetet om skoglig resurshushållning nämns:

Under 1800-talet började nybyggare brukade skogen … och “till följd av detta övergav nybyggarna självhushållningen och började lönearbeta i skogen.” (stud.epsilon.slu.se)

• För Vilhelmina Övre Allmänning nämns att den inrättades omkring 1920 och var ett sätt att skydda byarnas rätt att bruka skogen i områden kring Kultsjön/Kultsjöån. (stud.epsilon.slu.se)
  Detta ger bild av hur ägande- och bruksformer förändrades, något som är viktigt för att förstå skogsjobben och arbetsstyrkan.

Fösäkringar

Vad detta innebär för skogsjobb i Vilhelmina 1905–1940

• Många personer i Vilhelmina socken hade skogsbruket som huvudsaklig eller kompletterande inkomstkälla under 1930-talet.
• Arbetsvillkoren för skogsarbetare innefattade säsongsarbete (ofta vinter) och bodde ofta på plats i enklare kojor eller arbetarbostäder.
• Arbetskraft kunde migrera inom regionen, både inåt och utåt — Vilhelmina marknadsfördes som en region med möjligheter till skogsarbete.
• Ägande och bruk av skogen ändrades under perioden — allmänningar inrättades, bolag köpte upp mark, vilket påverkade var och hur arbetet organiserades.

Inköp av mat till kocklagen

Källor om Vilhelmina

• Hos Institutet för språk och folkminnen (Isof) finns ljud- och textmaterial inspelat i Vilhelmina: t.ex. inspelningen “DAUM BD00095” där skogsarbete nämns. isof.se+1
• Bokserien Vilhelmina: en lappmarksbygd på väg mot framtiden täcker lokalhistorien 1900-1950 för Vilhelmina, vilket även inkluderar skogs- och arbetslivsmiljöer. isof.se
• På Riksarkivets katalog finns t.ex. arkivet för “Vilhelmina sockens väghållningsdistrikt” med tidsomfånget 1895-1943 vilket indikerar att det finns bevarade handlingar för infrastrukturarbete – vilket ofta länkade till skogsbruket i området. Riksarkivet
• Fotoarkivet i Vilhelmina kommun har stor samling gamla bilder (tidigt 1800-talet och framåt) som kan innehålla visuella spår av skogsarbete. Vilhelmina Fotoarkiv+1
• I tidskriften ”Västerbotten” finns artiklar om skogsarbete i regionen; exempelvis beskrivning av fällhugget i Vilhelmina på 1930-40-talet. Västerbottens museum

Dokument

• Lönelistor, kontrakt eller avtal för skogs­arbetare i Vilhelmina eller närliggande områden.
• Dokumentation kring vinterarbete, flottning, transport av virke — perioden 1905-1940 hade specifika villkor för norrlands­skogsbruk.
• Fotografier och visuellt material – boendeförhållanden, verktyg, arbetslag – via fotoarkivet.
• Lokalpress och reportage från tiden (t.ex. i bokserien ovan) som beskriver arbetsliv i skogsbygderna.
• Förvaltningsdokument från allmänningsskogar eller kommunala skogsförvaltningar i Vilhelminaområdet.

Flottning och virkestransport

• Transport via vattendrag, alltså flottning, var ett centralt element i det norrländska skogsbruket under tidigt 1900-tal, särskilt eftersom vägnätet var svagt och vintervägar ofta var de enda alternativet. SMHI+2Skogshistoriska Sällskapet+2
• I ett dokument från Statistiska centralbyrån beskrivs hur:

“När vattendragen fylldes med smältvatten fraktades stora mängder timmer från skogen … Ofta arbetade flottarna nästan dygnet runt i midnattssolen för att se till att allt virke flöt vidare och inte fastnade på vägen.” Statistikmyndigheten SCB

• En rapport beskriver att nätverket av flottleder var som störst under 1910-1930-talen. ext-dokument.lansstyrelsen.se+2pub.epsilon.slu.se+2
• Vinterförhållandena påverkade hur och när virket kunde tas ut, transporteras och flottas — i inlandet kunde vintervägar och isvägar vara viktiga för att komma fram till vattendragen eller till avtagspunkter.

Arbetsförhållanden och vinterarbete

• I beskrivningar av skogsarbetet vid sekelskiftet och framåt framgår att:

“I början på 1860-talet … Avverkningen skedde manuellt … En timmerfront drog då fram genom det norrländska landskapet … Det avverkade virket flottades sedan till sågverksindustrierna vid kusten.” Skogshistoriska Sällskapet+1

• Vinterarbetet innebar bland annat att utnyttja snö och is för transport — t.ex. med slädar eller häst och släde – innan vägnätet blev väl utbyggt.
• Verktygen var ofta yxa, handsåg och hästdraget; mekanisering kom först senare. visaskogen.se+1

Lagstiftning och organisatoriska ramar

• Det finns statliga utredningar och lagar som rör flottning och skogsbruk, t.ex. Underdåniga utlåtanden (Statens offentliga utredningar 1906:6) som berör bl.a. flottningsstadgan och skogsbeskattning. Riksdagen
• Organisationer för skogsägare i Norrland bildades under 1920- och 1930-talen för att stärka inflytandet över virkesmätning, avsättning, transport och flottning. Norra Skog+1

Viktiga lagar och utredningar

1. Lag (1919:426) om flottning i allmän flottled
   • Denna lag trädde i kraft 1 januari 1920 och reglerar flottning i allmänna flottleder. Riksdagen+2Lagen.nu+2
   • Innehåller bl.a.:
     • bestämmelser om ersättning för flottningsskador. Riksdagen+1
     • hur upplåtelse och användning av allmän flottled ska gå till. Riksdagen
     • hur flott­ningsföreningar ska fungera, tillsyn över flottleder. Riksdagen+1
   • Relevans: Om det finns dokument om flottning eller virkes­transport via vatten i Vilhelmina­trakten finns stor chans att denna lag (eller föregångare) varit tillämpad.
   1. Skogsvårdslagen 1903 och dess efterföljare
      • Den första moderna skogslagen i Sverige infördes 1903 – innebörd att återväxtkrav ställdes vid avverkning. Skellefteå museum+2Skogshistoriska Sällskapet+2
      • En utredning från 2024 visar att lagen inriktades på återväxt och att skogsvårdsstyrelser inrättades. Regeringskansliet
      • Relevans: Även om Vilhelmina är långt norrut, gällde dessa lagar nationellt — så avverknings­dokument eller kontrakt bör hänvisa till dessa bestämmelser.
   2. Flottningsstadgan 1880 (Kungl. förordning om allmän flottled och Flottningsstadgan utfärdad 30 dec 1880)
      • Föregångare till 1919 års lag. Utredningen ”Ny flottningslagstiftning (SOU 1919:1)” nämner stadgan som grund för lag­beredningen. Riksdagen+1
      • Relevans: Om du hittar äldre dokument innan 1920 som rör flottning, kan de referera till denna stadga/förordning.
   3. Utredning om flottning m.m. 1911–1916
      • Exempel: I ”Lagstiftnings- och utredningsarbete i Sverige 1915” nämns att sakkunniga kallades till justitiedepartementet 1911 för att utarbeta förslag till ny lagstiftning om flottning. svjt.se
      • Relevans: Dokument från arkiv kan vara utredningar, betänkanden (SOU) eller motiv-skrivningar som inte blev lag men visar hur man tänkte kring frågorna — värdefullt för historiker.
   4. Överenskommelser och speciallagar för gränsälvar och flottning
   • Till exempel nämns att för gränsälvar som Torne älv och Muonio älv fanns särskild lagstiftning. svjt.se+1
   • Relevans: Om Vilhelmina-området är kopplat till älvar eller magasinering/transporter kan liknande specialregler finnas.
2. 22 personer med hästar och kojor har ersatts av tre personer med maskiner.
3. Skogen är fortfarande central för bygden, men arbetet är nu kortare, effektivare och betydligt mer ensamt.
4. Den sociala samhörighet och levnadsform som präglade Petters generation finns kvar mest som minne – i berättelser, fotografier och familjearv.
5. Inom en definierad area skall skog avverkas och fraktas till ett vattendrag.
   Nästa steg i transporten är flottning.
6. Skogshuggare skall anlitas/anställas
7. Under avverkningen måste drivaren leda och fördela arbetet inom huggarlaget.
8. Lönesättning med ackord är dominerade.
9. Bygga eller hyra skogskojor och stall.
   Bygger,  gör man oftast sommaren före avverkningen.
10. Anlita kocka som sköter matlagning mm i skogskojan.
    Mindre huggarlag sköter matlagningen själva.
11. Köpa in och frakta mat till kojan/kojorna.
    Om råvaror tas från eget jordbruk så förbättrar det naturligtvis ekonomin för drivningen.
12. Boka leverans av mjölk från närliggande bonde.
    Måste levereras mer frekvent än övrig mat som kan lagras lite längre.
13. Under 1920–30-talen flottades virket från Bäskån och andra bäckar till Ångermanälven, som försörjde sågverken i Ångermanland och Medelpad.
14. Flottningen i dessa vattendrag fortsatte ända till 1970, men Petters aktiva period som drivare upphörde kring 1940.
15. 1938 fraktade Petter den första metallbåten till Bäsksjön, vilket markerade ett tekniskt skifte i flottningen.